OPINION För ett par dagar sedanskrev jag en debattartikel med utgångspunkt i att det, i samband med s-ledaren Håkan Juholts dribbel med hyresbidrag, uppmärksammats att riksdagen undantog sig själva när de 2007 skärpte lagen om bidragsfusk. För att fälla en person för brott räcker det numera att påvisa grov aktsamhet där man tidigare var tvungen att bevisa uppsåt – utom när gärningsmannen är riksdagsleamot. Tidningen Riksdag & Departement har nu frågat riksdagspartiernas gruppledare om inte också riksdagsledamöters bidrag borde omfattas av samma stränga regler som vanligt folks. Flertalet partier säger dock att de vill behålla sina privilegier. Varför är jag inte förvånad?
Till försvar för denna ståndpunkt anför man med lite olika formuleringar att medborgarnas bidragsbrott skulle vara något annat – och värre – än riksdagsledamöters fusk med ersättningar. Man vill alltså göra en distinktion mellan bidrag och kostnadsersättningar – bidragstagare är något som kreti och pleti är. I riksdagen uppbär man kostnadsersättningar, visstidspension osv. Det är lite finare det se.
Men logiken hos de gruppledare som försvarar sina frälseprivilegier haltar trots denna distinktion betänkligt. Oavsett vad man kallar pengarna så kommer de ur samma skattkista och det är svårt att se att det skulle vara mindre omoraliskt och mindre bedrägeri i lagens mening att tillskansa sig det ena än det andra genom att fara med osanning. Och principen om likhet inför lagen bör rimligen omfatta även riksdagsledamöter.
Som förtroendevald till Sveriges högsta församling förmodas man dessutom ha en särskilt oklanderlig vandel. Att förbryta sig mot dessa redlighetsanspråk från väljarna borde därför om något betraktas som ett allvarligare brott än det genomsnittliga bidragsfuskandet, inte som ett lindrigare. Men lika allvarligt duger för mig.
Vänsterpartiets gruppledare Hans Linde säger till Riksdag & Departement att ”det är viktigt att det inte uppfattas som om det finns gräddfiler för folkvalda om vi ska upprätthålla förtroendet för riksdagen”. Kristdemokraternas gruppledare Mats Odell anser att ”det är orimligt att ledamöterna ska ha annorlunda villkor än medborgare i övrigt” och att ”allt som kan uppfattas som en gräddfil för folkvalda undergräver förtroende och legitimitet för riksdagen och dess ledamöter”. Även Sverigedemokraternas gruppledare Björn Söder är tydlig och säger att han ”tycker det är självklart att riksdagsledamöter som fuskar eller är oaktsamma med ersättningar från riksdagen ska kunna straffas rättsligt för detta”.
Övriga partiers gruppledare borde fundera ett varv till, inte bara över att de ser sig som förmer än andra utan också därför att de inte inser hur svensk demokrati påverkas så väl avseende förtroendekapital som rent praktiskt när fusk och fiffel avslöjas. Med straffrättsliga sanktionsmöjligheter skulle det troligen ske en skärpning vad gäller såväl kontrollrutiner, slarv som medvetet fusk. Det skulle inte bara föra det goda med sig att riksdagsledamöter som svikit medborgarnas förtroende fick sota för det på riktigt i motsats till att bara behöva göra en pudel och bli sparkad snett uppåt eller mjuklanda med fallskärm. Det skulle också innebär att partierna kunde ägna sig åt det vi betalar dem för att göra – bedriva politik och styra landet.
Vad tycker väljaren när partiet han röstat på i stället får ägna sin tid åt att städa upp efter skandaler, kanske ägna ytterligare ett halvår att vaska fram en ny partiledare och sedan flera år att reparera ett raserade förtroende? Just nu är det socialdemokraterna som sitter på pottan, nästa gång är det något annat parti och vi minns väl alla Littorin-affärerna eller hur tilltänkta alliansministrar föll som käglor inför regeringsbildningen 2006.
För den som röstar på något av allianspartierna eller Sverigedemokraterna kan det idag vara frestande att skadeglatt kalla Juholt för det egna partiets bästa opinionsbildare och valarbetare. I längden förlorar dock alla partier och inte minst Sverige som nation på att moralen bland de folkvalda tillåts sjunka och därmed förtroendet bland väljarna. I den nedre änden av detta sluttande plan av degenererade och korrumperade offentliga strukturer hittar vi exempel till varnagel som Grekland. Det är bättre att stämma i bäcken än i ån.
Mats Dagerlind – Demofon
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
