TWILIGHT ZONE Ann Heberlein, författare mm med en fäbless för att säga och göra väldigt märkliga saker, har författat ett alster som kommer att gå till historien som en av vår tids värsta sortens politiskt korrekta smörja – ett klockrent textboksexemplar på hur fullständigt verklighetsfrånvända Heberlein och hennes gelikar verkligen är.
Det är i Sydsvenskans kulturdel Heberlein fått sitt alster, titulerat Himmel och helvete sida vid sida, publicerat på söndagen. Den går i stort sett ut på ett samtal hon haft med en vän om helvetet och drar paralleller till Arlöv Park Hotell. Vidare återger hon några “flyktingars” färgrika historier om hur de tog sig ända till Sverige från världens alla kanter och hörn. Sällan har ett sådant kompakt pretentiöst ordbajseri kunna skådas i en och samma text.
För övrigt samma ökända Arlöv Park Hotell där två unga flickor våldtogs brutalt av fyra män 2008 och en barnmisshandel inträffade i oktober.
Sydsvenskan har enligt uppgift censurerat friskt bland kommentarerna för att sedan stänga av möjligheten helt och hållet – kutym i DDR-Sverige där oliktänkande är persona non grata.
Jag kom att tala om helvetet med en god vän häromdagen. Helvetet, denna både lockande och motbjudande idé, föreställningen om en plats präglad av evigt lidande, garanten för en kosmisk rättvisa: att de som förbrutit sig, som mördat, våldtagit, skadat och kränkt får vad de förtjänar. Där ska de plågas i evigheters evighet, brinna i en skoningslös eld, medan deras offer befinner sig i ett tillstånd av gränslös kärlek, i helvetets motsats, himmelriket. Som om de anständigas, de godas, de oskyldigas paradisiska tillvaro var beroende av de skyldigas lidande. Min vän menade att det förhåller sig precis tvärtom. Hur skulle himmelen kunna existera om helvetet fanns? Hur skulle de rättfärdiga kunna njuta om de visste att det fanns andra som led alla helvetets kval?
Jag tänker på vårt samtal efter att ha besökt Park Hotell i Arlöv. På Park Hotell bor nyanlända flyktingar, människor från alla världens hörn som tagit sig till Sverige i förhoppningen om ett gott, om än inte paradisiskt, liv. Ingen av dem vet ännu om de ska få stanna här eller om de kommer att sändas tillbaka. De befinner sig i transit, i väntan, i skärselden om man så vill. Många av dem har färdats länge under omständigheter som är svåra att föreställa sig. De har sålt det lilla de ägde för att ta sig hit, några har blivit lurade och utnyttjade längs vägen, men nu är de här och nu kan de bara vänta. Nu kan de inte göra mer. Nu är de utlämnade åt oss och våra regelverk. Nu ska de bedömas och dömas, till att stanna eller lämna, till trygghet eller osäkerhet, himmel eller helvete.
Två tonårspojkar från Somalia berättar om hur de vandrat genom öknen utan mat och dryck, på vägar kantade av lik efter människor som dukat under av värmen och törsten. En ung man från Nigeria berättar att han levt på gatorna i Neapel i månader för att tigga ihop pengar till flygbiljetten som tog honom hit. Han berättar om misshandel, förakt, hunger och kyla. Jag talar med en kvinna från Tjetjenien som försöker mata sin svårt handikappade dotter. Den billiga blandsaften rinner nedför hakan på flickan, mamman torkar, försöker truga i henne en liten bit bulle trots att den tunna flickkroppen rycker i okontrollerbara spasmer. Hon har en son också, som är lika gammal som min dotter. Pojken pratar bättre engelska än sin sorgsna mamma. Han berättar att pappan är kvar i Tjetjenien. Det är bra, säger han, pappa var en dålig man. Han slogs. En kurdisk kvinna som flytt från Syrien undrar om någon kan hjälpa henne att finna sina söner. Deras vägar skildes i Istanbul och nu håller hon och hennes make på att förtäras av oro. De är bara femton och sexton år gamla, bara barn, säger hon med blanka ögon.
Det är först i mötet med den andre, inför den andres ansikte, sårbart, naket, utlämnat åt min blick, som jag på allvar kan förstå vad ansvar innebär. Filosoferna K E Løgstrup, Emmanuel Levinas och Martin Buber tillhör dem som försöker förstå människans existens i termer av relation, som menar att det mänskliga mötet, ansikte mot ansikte, är etikens början. Där, i mötet med den andra, med främlingen, den som inte är jag, men ändå som jag, raseras samhälleliga konstruktioner, konventioner, gränser och barriärer mellan människor. Att möta den andre, att bry sig om, är en fruktansvärd upplevelse. Insikten om den andres helvete ifrågasätter nämligen min tillvaro – hur kan jag fortsätta leva ett gott liv när jag tvingas se att så många nekas tillträde till mitt himmelrike? Hur ska jag kunna njuta av min trygghet och min bekvämlighet när den andre plågas?
Det finns en räddning undan ansvaret, undan det etiska kravet som mötet med den andre ställer. Konventionerna, de sociala normerna och juridiska regelverken tillåter oss att glömma och utgör en legitim flykt undan vår egen känsla för moral, undan våra besvärliga intuitioner, responsen på den andres svaghet och beroende. Konventionerna, normerna och reglerna räddar oss undan den djupt mänskliga responsen på den andres lidande som den pragmatiske betraktar som verklighetsfrämmande, orimlig, ja kanske sjuk. Realisterna säger att vi inte kan ta ansvar. De som påstår sig vara ansvariga säger att vi har nog av vårt eget elände. En värld som präglas av rättvisa, ett himmelrike med plats för alla är helt enkelt inte möjligt. Så skapar människan konventioner, normer och regler som förnekar det mänskligaste i henne, upplevelsen av att höra samman med den andre, sympatin, kärleken och omsorgen som sträcker bortom hennes egen sfär. I bilen som tar mig från Park Hotell till mitt hem tänker jag att jag måste glömma barnens ögon, pojkarnas längtan, mödrarnas tårar. Det finns ändå inget jag kan göra, tänker jag, det går inte att förändra världen och det går inte att leva med insikten att himlen och helvetet existerar sida vid sida.
De allra flesta människor vi möter på Park Hotell sänds tillbaka, till hem de inte har. De har inte tillräckliga skäl för att få åtnjuta den trygghet och bekvämlighet som Sverige kan ge. Varje dag tvingas desperata människor att lämna Sverige. Några av dem avviker innan avvisningen ägt rum. De går under jorden, är papperslösa och rättslösa. Det händer att de papperslösa blir sjuka. Det händer att de måste söka hjälp. Det kan de göra tryggt om de befinner sig i Skåne. Här har alla rätt till sitt liv, oavsett nationaliteter, identiteter och andra konstruktioner. Torsdagen den 18 november diskuterade riksdagen integrationsminister Erik Ullenhags förslag att göra vård för papperslösa tillgänglig i hela Sverige. Sverigedemokraten William Petzäll avfärdar förslaget som "skamligt". I en intervju i Expressen (18.11) menar han att "människor som inte bidragit med ett öre till vår välfärd" inte bör få åtnjuta samhällets privilegier: som om människan måste förtjäna sitt värde och sina rättigheter. Hans partiledare Jimmie Åkesson vill tvinga vårdpersonal att polisanmäla papperslösa som söker vård. Det bör, menar han, "vara en plikt mot samhället".
Ja. Vi kan välja att förneka den andre, förtrycka och förringa våra egna moraliska övertygelser, formulera svek, omänsklighet och förakt för människans värde i termer av lagar och plikter. Vi kan rationalisera bort ansvaret och medlidandet, tala om nytta och förtjänst och rimlighet, det kan vi, det gör vi, det anser vi vara nödvändigt. Men kan vi leva med insikten att svårt sjuka människor inte vågar söka hjälp, att döende människor nekas vård, här i vårt land, i vårt himmelrike?
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
