BLÅGUL SAMIZDAT Expressens ledarsida låter fortsättningsvis sköna Ann-Charlotte Marteus erhålla utrymme. I veckan som gick har Martues återigen varit i farten och författat en svarstext, ”Fredrik Reinfeldt, typisk kommunist”, på texten, ”Vi etablerade opinionsbildare bär skulden för samizdat-kulturen” som Per Gudmundson skrivit på sin blogg den tredje november. Gudmundson menar att PI och bloggaren Julia Caesar är exempel på svensk samizdat. Expressens okrönta drottning i form av Marteus har dock klara problem att förstå och hantera begreppet samizdat. I en kvinnlig inverterad motsvarighet till kung Midas skrider drottning Marteus till verket med friskt humör. Dock, till skillnad från kung Midas som förvandlade allt han tog i till guld, förvandlar Marteus allt hon tar i till strunt och missuppfattningar.
I vanlig ordning har begåvningsreserven på Expressen inte gjort sin hemläxa avseende begreppet samizdat. Ann-Charlotte Martues har fått allting om bakfoten när hon benämner samizdat som en rörelse. Samizdat var ingen rörelse utan en mekanism/nätverk att sprida allehanda åsikter och kulturella yttringar fri från statlig censur och påverkan.Termen samizdat betyder ”självpublicering” (sam-själv, izdatel-utgivare). Samizdat kan alltså både beteckna ett nätverk samt i det nätverket aktiva personer ungefär som dagens internet och bloggare. Samizdat har som fenomen funnits länge i Ryssland och Sovjet, men den moderna samizdaten föddes i slutet av 1950-talet i samband med avstaliniseringen. Många sovjetmänniskor förstod inte varför Chrustjov kunde göra upp med Stalins galenskaper men inte med kommunismens och de samhällsproblem som plågade Sovjet. Sovjetunionens kommunistiska parti bevakade svartsjukt sin lagstadgade ledande roll i samhället.
Likheten till Sverige är slående där samspelet mellan det mediala och politiska etablissemanget med dement frenesi bevakar sin politiskt korrekta samhällsbild. En bild där det migrationsindustriella komplexet ses som en välsignelse och den utbredda inaveln inom svensk politisk adel som en nationell resurs. Den svenska samizdaten föddes på allvar i och med möjligheten för envar att på fem minuter skapa sin egen blogg på internet och sprida sina åsikter utan mellanhänder.
En annan missuppfattning som Marteus saluför är att samizdat skulle skötas genom stencilering och handkopiering. I många fall nyttjades skrivmaskiner och senare kopieringsapparater. På sovjetiska universitet användes på nätterna printrar och plotters för att duplicera samizdat. Dessutom började man sprida samizdat med datorer/datafiler. En särskild form av samizdat fick namn efter sin teknik, nämligen magizdat efter magnetofon (kassettbandspelare). Musik av t.ex. ABBA, Beatles och ryska folksånger, trubadurer som Bulat Okudsjava spreds via kassettband. Det finns alltså en viss likhet mellan magizdat och dagens fildelning.
Populärkulturell samizdat frodades, men där denna fanns existerade också ”fullvuxen” samizdat. Den fullvuxna samizdaten innehöll politik och annat intressant för den fritt tänkande människan. Likheten med internets och bloggvärldens utveckling känns igen, där ny teknik ger nya möjligheter för människor att kommunicera utan medias och maktens censur samt politiska korrekthet. Att beteckna samizdaten som stencilering/handkopiering är rent önsketänkande från Marteus sida då fri information tack vare ny teknik verkar vara henne skrämmande främmande.
Liksom internet och bloggar begränsades inte samizdat av gränser, en speciell form av samizdat växte fram som sysslade med import, kopiering och spridning av västerländsk litteratur och ryska emigranttidningar etc. Denna form kallades tamizdat (tam=där i betydelsen utomlands). I Sovjet kunde man alltså få tag på Orwells ”Djurfarmen” och ”1984″ och mycket annat. Lite lustigt är att ”Doktor Zjivago” efter att ha refuserats av sovjetiska myndigheter trycktes och gavs ut i Väst för återkomma till Sovjetunionen som tamizdat. Sovjetiska myndigheter använde tamizdat som medel att bekämpa all samizdat och talade om subversiv utländsk verksamhet i syfte att undergräva Sovjetunionen. Myndigheterna betecknade tamizdaten som skadlig och smutsig. Parallellen till Marteus är uppenbar när hon brännmärker bloggare som ”vältrar sig i avsky” eller ”hätska, kulturrasistiska fixering”. Marteus använder samma metod som sovjetstaten i sin iver att trycka ned den blågula samizdaten.
Det är intressant att Marteus talar om ”med livet som insats,” och glömmer att straffet för ”anti-sovjetisk propaganda” var 5-7 år i straffläger. Men Marteus är ignorant nog att utelämna det faktum att straffläger var sista instansen, innan det gick därhän fanns andra metoder att pröva. Sovjetstaten hade flera sätt för att komma till rätta med bångstyriga medborgare. Ett sätt var att meddela den äkta hälften och försvåra hennes/hans karriär, ett annat var att tvinga fram en omplacering på jobbet eller hota med att ens barn inte skulle komma in på universitet. Eller man såg helt enkelt se till att personen ifråga fick sparken. Och inte nog med detta så brännmärktes samtidigt statens media samizdat som en ”rörelse” av slöfockar, arbetslösa människor utan principer. Många gånger räckte det att folk med anknytning till KGB telefontrakasserade eller på annat sätt varnade/skrämde medborgare till tystnad.
Mönstret från Sverige där Sverigedemokrater utesluts från fackföreningar och partiets väljare förtalas i media som arbetslösa och missförstådda unga arga män känns snarlik. Dessutom fungerar våldsvänstern som ”KGB:s” kamptrupper när de stör partimöten och hotar/misshandlar politiska funktionärer.
Det mest intressanta är att Marteus påstår att rysk/sovjetisk samizdat verkligen var något mycket fint och icke applicerbart på t.ex. Sverige i allmänhet och PI och Julia Caesar med flera i synnerhet. Och detta är faktiskt hela schabraket, Marteus har samma taktik som sovjetstaten. Sovjetiska myndigheter försökte trycka ned och osynliggöra samizdat som ”underground” och därmed inte representerbart för Sovjetunionen. Eller för att citera en känd sovjetisk samizdatare Julius Telesin:
”Huvudsyftet för åsidosättandet av lagen av myndigheterna är medborgarnas beredskap att samtycka till dessa åsidosättanden på förhand, deras beredskap att erkänna sig som ”underground” – även i terminologi – en aktivitet som, inte alltid var i konflikt med sovjetisk lag, men dock var oönskad av makten för tillfället.”
Marteus har inte förmågan att se sin del i det mediala etablissemangets struktur och korrumperande koppling till den politiska makten. Marteus har för länge sen slutat uppfylla sin journalistiska granskande funktion av den dömande, lagstiftande och verkställande makten i Sverige. Istället sysslar hon med att vara medlöpare till den officiella elitistiska multi-kulti-doktrinen och tillhörande politisk korrekthet som ska tryckas ned i halsen på folk och fä. Och ve den som tycker olika.
Utan att förstå det är Ann-Charlotte Marteus med och skapar den blågula samizdaten som grönskar på internet. Varje dag som hon och hennes kompisar propagerar och för ut sina politiskt korrekta floskler desto mer växer motståndet ute bland vanligt folk. Tack vare internet behöver vanligt folk inte längre knyta näven i fickan, nu kan de skapa en blogg och blogga ut sina tankar som 2000-talets samizdatare. Per Gudmundson är alltså klockren i sin artikelrubrik ”Vi etablerade opinionsbildare bär skulden för samizdat-kulturen”, men det har Marteus vare sig intellektuell spänst eller kunskap för att förstå.
Det har påpekats flera gånger att Ann-Charlotte Marteus är redo för gemuträtar-avdelningen, men sanningen är att Expressens ledarredaktion delvis måste vara gemuträtar-avdelningen. Det kan vara som så att Marteus har ett litet obemärkt kyffe bredvid skrivarrummet samt att hennes alster smygs in i Expressen som värsta formen av el-cheapo-fusk-samizdat av sämsta märke. Någon annan förklaring verkar inte finnas till att de övriga ledarskribenterna frivilligt delar utrymme med ignoransens och struntens drottning Ann-Charlotte Marteus. Självaste Moskva-redaktionen av sovjetiska Pravda skulle ha varit stolt över kamrat Marteus artikel ”Fredrik Reinfeldt, typisk kommunist”. Framåt kamrat Marteus mot nya djärva mål!!!
Ann-Charlotte Marteus: Fredrik Reinfeldt, typisk kommunist
Vi etablerade opinionsbildare bär skulden för samizdat-kulturen
Samizdat (engelska wikipedia)
Inside ”Samizdat”
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
