INSÄNDARE Jag kallar mig Vålnaden och är en av många människor i landet Sverige – ett land vars grundlag tydligt ger mig rätten att tänka vad jag vill, tycka vad jag vill och engagera mig politiskt. Trots detta saknar jag rätten att göra just detta. Varför? Jo för att jag har begått ett brott.
Nej, brottet jag begått är inte av våldsam natur. Ej heller har jag kränkt någon medmänniska genom verbala missgärningar. Jag betalar skatt som förväntas av mig varje år och hyser respekt för andras egendom. Ovan nämnda brott är inte ens straffbart. Nej, det är i själva verket skyddat av våran grundlag. Jag tänker det jag vill, tycker det jag vill. Det är allt.
Vad är jag då närmare bestämt skyldig till? Jo, mitt brott ligger i att jag sympatiserar med det politiska partiet Sverigedemokraterna – ett brott som i mångas ögon gör mig i det närmaste fredlös. ”Sverigedemokrater försöker göra sig själva till offer”, brukar det heta. Nej, jag tycker inte om tanken på att vi skall behöva kalla oss offer. Men vi som valde att lägga våra röster på SD i valet 2010 går allt annat än säkra.
Jag går till jobbet, ett statligt sådant, varje dag. På jobbet möter jag människor; alla med olika åsikter och politisk övertygelse. De utnyttjar den rätt som en demokrati skall garantera. Rätten att tycka, tänka och engagera sig. På pappret skulle även jag kunna göra just detta. Men så är dessvärre ingalunda fallet. Jag väljer istället att tiga med vad det stod på de lappar som lades i de små vita kuverten på valdagen. Och detta har sin anledning. För skulle denna hemlighet yppas hade jag ej längre varit välkommen på mitt jobb. Arbetsgivaren hade haft carte blanche att efter eget tycke göra processen kort med mig. Mitt fack, de jag underhåller med månatlig medlemsavgift, skulle inte lyfta ett finger till mitt försvar. Snarare skulle de gjort processen än kortare.
Hade mina sympatier och mitt engagemang varit ägnat något annat parti. Må det vara Socialdemokraterna eller SKP, KDS eller Folkpartiet, Vänsterpartiet eller Feministiskt Initiativ hade jag fortfarande åtnjutit mina rättigheter som medborgare i ett demokratiskt land. Nu är det inte så. Men att jag skulle stå rättslös på mitt arbete är ändå, om man sätter det hela i perspektiv, ett mindre problem.
Konsekvenserna av att öppet bekänna mig skyldig till att ha utövat min lagstadgade rätt skulle göra mig till ett lovligt villebråd. Jag hörde Lars Ohlys tal på Vänsterpartiets valvaka under natten för valet. Ett tal i vilket han bland annat säger: ”Vi måste nu bygga utomparlamentariska rörelser för att förhindra en sådan politisk utveckling. Det är vår främsta uppgift, det är det vi ska arbeta med!” Den politiska utvecklingen han syftar på är inomparlamentariska framgångar för SD och de utomparlamentariska rörelserna är således tydligt uttänkta för att förhindra och bekämpa – mig. Och jag tror honom.
Den valrörelse som föregick valet har varit allt annat än renhårig. Sönderslagna valstugor, våldsmobbar på torgmöten, valsedlar och plakat som försvunnit. Allt talar sitt tydliga språk. En företrädare för partiet som fick min röst blev nyligen överfallen. Ett hakkors ristades i hans panna med ett vasst föremål. För vi som inte delar de ”rätta” åsikterna är lovligt byte för Ohlys utomparlamentariska rörelser. Och en stor del av Sverige är innerligt beredda att blunda för dessa övergrepp, tro mig på den punkten! En misshandlad Sverigedemokrat möts i första hand av high five förövarna (och deras sympatisörer) emellan. På bloggar, på Facebook, i samhället. Bortförklaringar från media och andra partiers företrädare följer därpå. DÅ är det helt i sin ordning med våld och övergrepp. DÅ är det okej att tiga stilla. Det var ju bara en Sverigedemokrat.
Nej, mina vänner, jag kan inte riskera att komma hem och få se min bostad vandaliserad och kanske tillochmed mina hundar skadade av någon vettvilling som är ute i Ohlys utomparlamentariska ärenden. Jag tar inte den chansen. Kalla mig feg men jag anser inte att mitt liv skall tillåtas att vändas upp och ner på grund av min politiska övertygelse – den som grundlagen faktiskt garanterar mig. Så därför tiger jag.
Inte desto mindre gläder jag mig åt att jag har medbröder och medsystrar därute. 5,7 procent av Sveriges befolkning delar min politiska övertygelse och har visat detta med sin valsedel. 5,7 procent som nu de etablerade partierna vill göra allt för att omyndigförklara genom att manövrera ut SD, partiet vi valde, i riksdag och kommunfullmäktige runt om i landet. Inget annat parti får denna behandling. Inte Vänsterpartiet, inte Kristdemokraterna, trots att de båda erhöll mindre förtroende av Svenska folket än SD. Men vi gjorde vad vi kunde och vi kan göra det igen nästa val. Hur kränkt våra grundlagsskyddade rättigheter än må vara i vardagen kan vi ändå i all lönndom fortsätta att visa vad vi tycker genom valsedeln. En valsedel är tyst. En valsedel är inte en pil som pekar ut ens hem för Ohlys utomparlamentariker. En valsedel berättar inga sägner för en arbetsgivare. Den makten har vi än så länge kvar.
Min beundran går ut till alla er som trots hot om repressalier, i arbetslivet såväl som privat, trots allt vågar göra det jag tvekar inför. Jag tänker givetvis på alla er som är medlemmar i Sverigedemokraterna. Alla ni som gjort ett ofantligt arbete i den brantaste av backar i denna valrörelse. Ni som fick ta emot äggen som haglade (jag såg det med egna ögon), ljudet av tutorna de försökte dränka era tal i, hoten som låg i luften, hoten som kom med anonyma telefonsamtal mitt i natten. Och inte minst hoten som blev verkliga.
Ni är alla människor värda att se upp till och jag avundas er det mod ni visat. Detta gällde rätten att tycka, rätten att tänka, rätten att engagera sig politiskt. Och ni tog fajten. Ni stod pall i motvinden och försvarade denna den sanna demokratin. Er lyckades de inte tysta. Jag kallar mig Vålnaden och är en av många människor i landet Sverige. Jag har begått (och begår) brottet att sympatisera med det politiska partiet Sverigedemokraterna. Ni vet inte vem jag är, ni vet inte var jag bor och ni vet inte var jag arbetar. Men jag finns där mitt ibland er. På gatan, i affären, utanför fotbollsläktaren eller inne i föreläsningssalen. Och jag är inte ensam.
Vålnaden
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
