INSÄNDARE ”Det pågår för närvarande en debatt om rättssäkerheten i Sverige. Det finns många infallsvinklar på detta stora och fundamentala ämne. Tidigare kunde man alltid få en överprövning av tingsrätters domar i hovrätterna. Det var endast i nästa led, överprövning i Högsta domstolen ("HD"), det krävdes så kallat prövningstillstånd och rekvisiten för en sådan prövning var relativt snäva; rena rättegångsfel, prejudikatsintresse eller helt nya bevis. Numera krävs prövningstillstånd även till hovrätterna.
Diskussionen om rättssäkerheten har även handlat om nämndemännen, det vill säga de lekmän som sitter med och dömer i underdomstolarna. Inom miljörätten, som är den mest vildvuxna och oklara lagstiftning vi har i Sverige, förenas de två problemområden som nämnts ovan med ty följande mycket negativa konsekvenser för den enskildes rättssäkerhet. Man kan jämföra miljörätten (Miljöbalken) med lagstiftningen inom immigrationsområdet på så vis att den är politiskt mycket brännbar och den politiker som nalkas detta område inser att det kan lätt gå snett då alla förslag till "skärpningar" till den enskildes fördel eller i klarhetens intresse kommer att angripas av det politiskt korrekta etablissemanget.
Jag har personliga erfarenheter av just den bristande rättssäkerheten inom miljöområdet. För det första finns det en kader av "miljötjänstemän" eller mer vanartigt "miljönissar" som erhåller sin försörjning från Länsstyrelser, Naturvårdsverket, Fiskeriverket, kommuner samt särskilda "miljöpoliser" och "miljöåklagare". Dessa tjänstemän är inte alltid av yppersta kvalitet vad gäller kunskaper om juridik, oväld inom tjänsteutövningen mm. Denna grupp av juridiska lekmän (om vi bortser från åklagare) bildar en maktfullkomlig "Camorra" i Sverige. Dessa tjänstemän förflyttar sig fördomsfritt mellan myndigheter och miljödomstolar och de håller alla varandra om ryggen trots att de från tid till annan har helt olika funktioner i rättssystemet.
Miljön är ett stort och viktigt område för samhället och politiken. Sverige ligger långt framme i många avseenden och vi anser oss, liksom vad till exempel mänskliga rättigheter beträffar, mycket duktiga. Det är ju så lätt att vara "mycket duktig" inom områden där man har ganska små problem jämfört med de vi jämför oss med. Det är svensk politik i ett nötskal, att vara duktig inom områden där det inte kostar så mycket och där vi befinner oss långt ifrån de verkligt svåra problemen.
Hela miljöbyråkratin har institutionaliserats och när det gäller de mer betydelsefulla ärendena (bygga vägar, järnvägar, bostäder, industrier, kärnkraft, värmeverk mm mm) blir det ett klassiskt svenskt förhandlande mellan "miljömyndigheter", kommuner och företag. Det tar en oändlig tid men i allmänhet hamnar man i en pragmatisk lösning men först efter att alla byråkrater fått delta i dessa förhandlingar på olika orter och blivit smorda på hotell, restauranger mm. Till detta kommer att en liten kader miljöadvokater tjänar storkovan på att delta på bägge sidor av "förhandlingsbordet". Dessa miljöadvokater träffar hela tiden samma miljöbyråkrater i sitt arbete och goda relationer med dessa är livsavgörande för miljöadvokaternas intjäningsförmåga. Ena gången är dessa "miljökompisar" anställda i Naturvårdverket eller Fiskeriverket, andra gången i någon Länsstyrelse eller kommun. En tredje gång som lekman i någon miljödomstol.
Dessa miljöadvokater blir därför en del av "systemet" och av pekuniära skäl blir de till sist mer lojala mot miljöbyråkraterna än mot klienterna, särskilt om dessa skulle råka vara privatpersoner. Företagen kan å den andra sidan betala för sig och för dem är denna "teater" en transaktionskostnad bland andra. Dessa miljöadvokater försvarar å den andra sidan nästan aldrig privatpersoner då det finns alldeles för lite arvoden att hämta där.
Vem vill stöta sig med "miljönissarna" mot ett futtigt arvode på 100 000 SEK? Det jag kallar "riktiga" advokater finner det lönlöst att läsa in sig på en miljölagstiftning som ändock är så luddig och i slutänden tolkas av lekmän – som ofta har en mycket nedlåtande attityd mot den enskilde som till exempel byggt en brygga i sin sjö eller något liknande – som dessutom är extremt politiskt korrekta i så måtto att alla enskilda är "miljöbovar" som dessutom tror att den privata äganderätten eller den personliga integriteten har någon betydelse. På så vis blir den enskilde i stor sett rättslös av endast de skäl som angivits ovan. Till detta kommer att ett miljömål kan komma att avgöras slutligt av 4-5 juridiska lekmän som kallas "miljöråd", "sakkunniga" och andra fantasifulla titlar.
Jag har själv just upplevt detta. En miljödomstol (motsvarar tingsrätterna i andra mål) har avkunnat dom. I domstolen satt en trött ordförande som förvisso var domare och lagkunnig. Till sin "hjälp" hade han dock fyra juridiskt helt obildade "råd". Domen gick mig emot och det hela rör sig om en sak som alla i min omgivning ser som totalt trams. Jag begärde överprövning, det vill säga prövningstillstånd, hos Miljööverdomstolen (som motsvarar hovrätten det vill säga den andra instansen) men fick avslag. Nu har jag begärt att avslaget på ansökan om prövningstillstånd i Miljööverdomstolen skall prövas av HD. Om jag får avslag hos HD innebär det att ett miljömål slutligt har avgjorts i en instans (Miljödomstolen) där endast en av fem domare var jurist. Detta kan man inte kalla rättssäkerhet!
Sannolikheten att politikerna skulle ta tag i detta problem är minimal. Allt prat om den enskildes rätt har ingen bäring. Ingen enskild kan ens få juridisk rådgivning i miljötvister utan att ruinera sig på kuppen. De flesta miljöpartister och andra politiskt korrekta bor i Stockholm och deras anknytning till lantlighet och privat ägande av mark begränsar sig i bästa fall till ett sommarhus i skärgården. Den vidlyftiga miljölagstiftningen är ett totalt missfoster men ingen vill röra denna heta politiska potatis. Jag såg miljöministern, till synes okunnig om såväl miljö- som lagstiftningsfrågor, stå och stamma i riksdagen – stakande läsande innantill på en lapp som någon jurist på miljödepartementet skrivit – för en tid sedan då han skulle motivera en smärre ändring i detta missfoster till lagstiftning.
"Miljönissarna" är vår tids bolsjeviker som utgör ett allvarligt hot mot rättssäkerheten och den enskildes rätt men som tyvärr våra politiskt korrekta politiker böjer sin inför och vägrar utmana. Den enskildes rätt har inte så mycket värde i Sverige men vi får trösta oss med att vi åtminstone är världsbäst på mänskliga rättigheter, immigration, demokrati, genusmedvetande, allmän flathet och en massa annat som inte kräver så mycket politisk energi och ansträngning. Sverige är helt enkelt bäst i klassen och nu avser jag inte vårt skolsystem som totalt har havererat.”
Olof G.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
