YTTRANDEFRIHET Annika Borg, teologie doktor, skribent och präst i Svenska kyrkan, och Christer Hugo, kyrkoherde i Svenska kyrkan och skribent, skriver i dag på DN Debatt om vikten av det fria ordet och att det inte kan vara selektivt.
Det var något förvånande – och djupt oroande – att läsa filosofen Torbjörn Tännsjös artikel om det fria ordet på DN Debatt den 31/7.
Tännsjö vill särbehandla muslimer och islam i samhället och undanta dessa från det öppna samtalet. Som många debattörer, utan egen bakgrund i ett muslimskt sammanhang, verkar han i sina resonemang förutsätta att muslimer inte har förmåga till kritik av den egna religionen eller mental utrustning för att hantera satir. Retoriken påminner i själva verket om hur man tidigare talade om svarta eller andra grupper man just gjorde till "de andra": de är inte riktigt som "vi".
Efter terrordåden i Norge har många opinionsbildare, i synnerhet de som analyserat såväl uppfattningar om det mångkulturella samhället som de som kritiserat exempelvis islamism, oroligt undrat "vad har vi ställt till med"?
Självrannsakan och ansvar är förvisso goda saker. Men svaret på den ängsliga frågan är: vi har inte ställt till med detta. Det är Anders Behring Breivik som är terrorist och massmördare. Denne har en kontext, givetvis, men ännu är den inte fullt klarlagd.
Norges statsminister Jens Stoltenberg har uppmanat det norska folket att inte bedriva häxjakt på åsikter. Den uppmaningen skulle behöva riktas också till det svenska folket. [Se Stoltenbergs tal här, PI:s anm.]
Här har självcensuren och "guilt by association"-tänkande gått så långt att en reflekterad och kunnig filosofiprofessor som Tännsjö prövar tankar på om vi inte på allvar ska låta bli all kritisk diskussion om och med en grupp – muslimer – och en religion – islam.
Islamkritik definieras ofta reflexmässigt som islamofobi i vårt samhälle. Den som vill bete sig likadant mot muslimer som mot andra människor – det vill säga förutsätta att man kan tala om saker och argumentera – förses med samma etikett som högerextremister och nationalister. Det är en process som pågått ett tag och som har blockerat debatter och skapat osunda föreställningar om muslimer som grupp. Och nu har terroristen Behring Breivik genom sina dåd fullbordat den processen. Borde vi inte granska dessa reflexmässiga reaktioner i vårt samhälle? Hur sunda är de?
Det är i själva verket en farlig utveckling. Dels för att den innebär en underskattning av muslimers förmåga till kritisk reflektion (det handlar ibland om ren infantilisering) och dels för att den hotar det öppna samhälle den säger sig värna.
[...]
Vi kan inte kollektivt ta ansvar för Behring Breiviks dåd. Det som hänt är inte islamkritiker som den hotade politikern och författarinnan Ayan Hirsi Alis fel, det är inte den islamkritiske filmaren Theo van Goghs eller konstnären Lars Vilks fel. Det är inte heller den landsflyktiga författarinnan Taslima Nasrins fel, eller Salman Rushdies.
[...]
Dessutom är den största grupp som utsätts för våld på grund av sin tro i världen kristna, så risken finns ju faktiskt att någon triggas om vi är kristendomskritiska eller publicerar karikatyrer av Jesus.
Nu behöver vi mer än någonsin stå upp för det öppna, fria och kritiska samtalet. Och vara beredda att leva med att det vi säger och gör kan utnyttjas och förvridas av extremister från olika håll.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
