NORGE SUN TV i Kanada har kontinuerligt en frisk, anti-PK debatt i sina program. I väntan på sitt eget nya TV-program på SUN vikarierar Michael Coren för Ezra Levant på The Source. I inslaget talar han med Kathy Shaidle – som har bloggen www.fivefeetoffury.com - om Norges stora skam som allteftersom tiden går efter 22 juli uppenbarar sig för världen i all sin groteskhet: den utbredda anti-semitismen fr. a. inom Norges elit.
Coren och Shaidle går igenom Norges systematiska anti-semitism på ett föredömligt sätt. De konstaterar att den högt uppsatte polis som under den tyska ockupationen var bäst på att samla ihop landets judar aldrig straffades. Jens Stoltenberg beslöt 2006 att de övervakningskameror som beskyddade synagogan i Oslo skulle avlägsnas. Oklart varför. Attacken mot synagogan kom som ett brev på posten. Skott avlossades, terroristerna hade planerat att halshugga den israeliske ambassadören till Norge. Den terrorattacken bedömdes som ”vandalism”.
I norsk media finns inte sällan ”skämt-teckningar” där den evige juden framställs i enlighet med klassiska anti-semitiska föreställningar. Ungefär på det sätt som juden framställdes i Goebbels propaganda och i den gamla ryska anti-semitiska traditionen.
Till och med Norges ambassadör till Israel; Svein Sevje, relativiserar terror och sa i en intervju i en israelisk tidning här förleden att den palestinska terrorismen i Israel inte alls är så allvarlig som den i Norge eftersom exempelvis hamas har definierade mål med sin terror och att den har att göra med Israels ockupation av västbanken. Med andra ord är terrorn mot Israel deras eget fel.
Att terrorn mot Israel startade långt innan någon ockupation av en västbank hade skett, ja långt innan själva landet existerade betyder inget. Den första stora terrorattacken mot judar som hade levt i Jerusalem och Hebron i sekler, skedde 1929 när Stormuftin av Jerusalem beordrade en religiös terrorattack i vilken flera hundra djupt religiösa judar mördades. Terrorn mot judar fortsatte under 1930-talet, och med ännu större frenesi efter att Israel bildades och långt innan ockupationen ägde rum.
Enligt den norske ambassadören i Israel gäller inte samma förhållanden terrorn mot Norge baserad som den är på en ideologi (Breiviks) som säger att Norge, och speciellt dess Arbeiderparti, ignorerat och satt den norska kulturen och traditionerna under en skäppa. Eliten verkar inte att förstå att den kan ha väckt ett stort raseri i folks djupa inre genom att vägra lyssna på motståndare till multikulturalism, islamisering och massinvandring av stora grupper av muslimer som inte har minsta behov eller ens intresse av att integreras i sitt nya land.
Dagen innan terrorn var Utöyas sommarläger engagerad i en fullkomlig orgie i anti-Israeliskt hat. Norges utrikesminister Gahre-Störe besökte lägret och möttes med plakat som krävde en bojkott av Israel och han svarade med ett anti-Israeliskt tal till massans stora glädje. Är inte denna typ av hatindoktrinering potentiellt illavarslande? (Tänk på A.B. Breivik som klarade av att indoktrinera sig själv. Var han i verkligheten inspirerad av sitt eget samhälles förhållningssätt och hatfyllda tal, men drog en annan slutsats och bestämde sig för att bruka våld som sin enda utväg?) Oaktat vilket får Utöya-traditionerna en att associera till Sovjets ungdomsorganisationer och nazisternas hitlerjugend – inser Arbeiderpartiet det?
Gahre-Störe möttes med ”bojkotta-Israel-plakat” på Utöya, men han skulle aldrig ha blivit mött med plakat som krävde bojkott av terrororganisationer. Gahr-Störe stöder alla islamistiska terror-organisationer. Han vill ha förhandlingar med al-shabaab i Somalia, han har redan talat med hamas-ledaren Khaled Mashal och kräver medling med talibanerna.
Alan M. Dershowitz anser att Norge är det mest anti-semitiska och anti-israeliska landet i Europa idag. Han upplevde det under föreläsningssturné i Norge nyligen. Inget Universitet ville ta emot honom om han inte lovade att inte diskutera Israel. Norge förbjuder sedan 1929 judisk koscher-slakt, men tillåter muslimsk halal-slakt. Dess politiska och akademiska ledare uttrycker sig öppet och konsekvent enligt en linje där det egentligen inte finns någon skillnad mellan anti-zionism och anti-semitism.
Exempel: när Barack Obama utnämnde en av sina gamla medarbetare från Chicago , Rahm Emanuel, till stabschef i Vita Huset kritiserades han av den norske utrikesministern för att ha utnämnt en ”jöööde” till stabschef. Det räckte med att höra den första, långa vokalen i ordet för att förstå vad den ministern tycker om den judiska folkgruppen. Uttalandet prisades häpnadsväckande nog i Norge liksom andra av samma kaliber kommande från eliten.
Dershowitz anser att normänn behöver djupdyka i sina själar och ingående studera sitt lands smutsiga historia: 1. medlöperi med nazisterna under andra världskriget för att samla in judarna till gaskamrarna 2. medlöperi med terrororganisationen hamas i dess slutgiltiga mål att förinta staten Israel.
Den norska regeringen smeker den muslimska folkgruppen medhårs inte minst nu, efter terrorn. Av någon anledning anses det oerhört viktigt för eliten att besöka moskéer dessa dagar. Jag har hittills inte sett dem i strålkastarljus besöka vare sig synagogan i Oslo eller i Trondheim där den lilla judiska folkspillran om 1000 individer i Norge kan tillbe sin gud.
Anders B. Breiviks attack på AUF:s ungdomsläger på Utöya har enligt Daniel Greenfield i FrontPage Mag en möjlig förlaga i Maalot Massakern 1974 när palestinsk-muslimska män med vapen attackerade en israelisk grundskola, tog över 100 som gisslan och sedan använde automatvapen för att döda så många som möjligt. När två dagars belägring var över hade 25 personer, varav 22 barn, mördats. Likheten mellan Utöya och Maalot är mer än en tillfällighet. AUF som sköter sommarlägret har en lång historia av att stödja just den typ av terrorister som företog Maalot-massakern.
Lars Gule är norsk filosof och har under hela sitt vuxna liv rört sig i vänsterextremistiska kretsar. Han var tidigare ordförande i den norska föreningen Humanisterna. Extremismens radikala lösningar på problem som Israels existens – nämligen våld, har han inte tvekat att använda sig av. Han greps 1977 på väg ut ur Libanon när han skulle spränga bomber å DFLP:s vägnar i Israel (DFLP är en marxistisk terrorgren som kämpar för frigörelse av palestina sedan 1969). Efter att ha varit på träningsläger i vapenhantering och bombtillverkning i Libanon försökte han få med sig ut sprängmedel gömda i bokomslag.
Gule häktades, förhördes och hävdar att han även torterades. Han dömdes till ett halvår i fängelse i Libanon för ”innehav av sprängmedel”. Det kanske inte räknades som terror i Libanon när målet var Israel och dess civila befolkning? Denne stämplare till terrorism har därefter levt ett liv i frihet och gjort karriär i den norska akademiska eliten. (Han är också blond och blåögd.)
Vid hemkomsten förhördes Gule av norsk polis:
Den misstänkte hade informerat sina uppdragsgivare (DFLP) om att han ville ta israeliska civilas liv för att stärka palestiniernas moral och stridsvilja.
Den norska akademiska eliten har sannolikt sett Gule i enlighet med talesättet ”den enes terrorist, är den andres frihetskämpe” och med denna relativiserande inställning till massmord kan inte Gules potentiella massmord alls vara lika fruktansvärd som A.B.Breiviks. Gule kämpade ju på den rätta sidan i sin egenskap av marxist och anti-semit. Och anti-semitismen är gammal och utbredd i Norge.
Källor
frontpagemag.com/2011/07/29/terrorism-against-israel-more-justified-than-terrorism-against-norway/
frontpagemag.com/2011/08/01/something-rotten-in-norway/
rubinreports.blogspot.com/2011/07/oslo-syndrome-and-terror-attack-in.html
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
