OPINION Mattias Karlsson och Erik Almqvist (SD) har i dagarna motionerat i riksdagen om att man vill se ett intensifierat arbete mot svenskfientlighet. Med stor sannolikhet kommer motionen att avvisas av samtliga övriga partier. Detta trots att den bland annat berör en av Sveriges största politiska och juridiska skandaler i modern tid – hur förre justitiekanslern Göran Lambertz den 5 november 2003 med ett pennstreck skrev ut 90 procent av Sveriges befolkning ur lagen om hets mot folkgrupp och gjorde dem fredlösa när de utsätts för brott som när de begås mot andra kan ge fängelse i upp till två år.
Karlsson och Almqvist vill att det tillsätts en statlig utredning för att kartlägga svenskfientligheten och som kan föreslå åtgärder för att motverka den. De vill också att befintliga lagtexter som medger negativ särbehandling av infödda svenskar ändras, att statligt stöd endast skall kunna utgå till antirasistiska organisationer om dessa även arbetar för att motverka svenskfientlighet samt att svenskfientlighet skall belysas och motverkas som en del av skolornas värdegrundsarbete.
De skriver att staten har lagt ned stora resurser på att motverka den diskriminering som infödda svenskar utsätter invandrare för men att nästan inget har gjorts när det gäller sådan diskriminering som infödda svenskar utsätts för, trots att detta blivit ett allt vanligare problem. De påtalar i det sammanhanget också hur svenskar diskrimineras i lagstiftningen, exempelvis i tillämpningen av lagen om hets mot folkgrupp. Det är detta denna artikel ska handla om, oaktat att motionen också, som framgår av förra stycket, adresserar en rad andra angelägna frågeställningar. En länk till motionen finns längst ned. Läs den gärna i dess helhet.
I Karlssons och Almqyists motion omnämns ett JK-ärende från 2003 där en insändare i tidningen Mitt i Södermalm med nedsättande påståenden om "ursvenskar" anmäldes som hets mot folkgrupp till dåvarande Justitiekanslern Göran Lambertz som avskrev ärendet med följande motivation:
Syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet. Redan på grund av vad som nu har sagts kan innehållet i insändaren inte anses utgöra hets mot folkgrupp.
Det måste anses som mycket märkligt att en enskild person i en demokrati och rättsstat av Sveriges kaliber egenmäktigt och godtyckligt på detta sätt med ett pennstreck kan slå fast att infödda svenskar i motsats till andra folkgrupper inte ska omfattas av det skydd som lagen om hets mot folkgrupp ger. Än allvarligare är att Lambertz avslag var ett hafsverk med ett resonemang fyllt av luckor och brister, varav några benas ut nedan.
Den främsta invändningen är att det inte finns något i brottsbalken 16 kap, 8-9 § där brottet definieras och påföljd anvisas som säger att den svenska etniciteten skall undantas. Att det ändå har fästs så stor vikt vid Lambertz spekulerande formulering ”torde inte ha varit avsett” att den likställts med en prejudicerande dom är därför högst anmärkningsvärt för att inte säga rättsvidrigt.
Det undandrar sig all logik att anta att personer som utsätts för denna typ av missakting skulle lida olika mycket beroende på vilken folkgrupp de tillhör, något som i sin tur implicerar att det är svårt att anföra skäl för att ge en folkgrupp ett starkare skydd i lagen än någon annan. När Lambertz spekulerar i att lagstiftarens avsikt varit att endast tillförsäkra minoritetsgrupper ett rättsskydd berör han inte med ett ord vilket motiv han tror att lagstiftaren kan ha haft för detta. Det är en allvarlig underlåtelse med tanke på att Lambertz med sitt påstående fråntar 90 procent av Sveriges befolkning ett centralt skydd i lagen.
En tredje invändning rör definitionen av begreppet minoritet. Infödda svenskar utgör till följd av hög invandring och omfattande etnisk segregation faktiskt en minoritetsgrupp i vissa bostadsområden, skolor osv i Sverige. Demografiska prognoser visar dessutom att infödda svenskar med nuvarande nationella migrationsprofil inom några decennier kommer att vara i minoritet i alltfler geografiska områden i Sverige, också i stora städer som Malmö. I Södertälje söder om Stockholm har 50-procentsgränsen troligen redan passerats.
Demografiska faktorer som dessa har uppenbarligen inte beaktats av Lambertz när han gjorde ovanstående uttalande. För de få infödda svenskarna i områden som Rosengård i Malmö eller Rinkeby i Stockholm är det, när de utsätts för hot eller missaktning till följd av sin etniska grupptillhörighet, av akademisk betydelse och en klen tröst att veta att de inte tillhör en minoritetsgrupp för landet som helhet.
Eller är det verkligen så Lambertz ska tolkas? Man kan också dra slutsatsen att han menar att det vid varje tillfälle skall undersökas om den grupp som missaktats är en minoritetsgrupp eller inte i det sammanhang som missaktningen uttalas. Det som inte är hets mot folkgrupp i Stockholm kan då mycket väl vara det i Södertälje och det som inte kan beivras i centrala Malmö skulle kunna leda till åtal i Rosengård.
Vid sidan av etnicitet är det enligt Brottsbalken 16 kap, 8-9 § också förbjudet att hota eller uttrycka missaktning mot någon på grund av bl.a. trosbekännelse. Även här blir det oklart vad Lambertz inskränkning av lagen innebär. Å ena sidan kan man sälla sig till det rådande diskrimineringsparadigmet och hävda att kristna i Sverige inte ska anses åtnjuta skydd i lagen om hets mot folkgrupp eftersom kristendomen är statsreligion i Sverige.
Å andra sidan kan man i stället hävda att en person bör vara bekännande för att kunna räknas till en trosbekännelsegrupp. Med en sådan definition är det i det från kristendomen starkt sekulariserade Sverige sannolikt så att gruppen kristna efter flera decennier av hög muslimsk invandring är mindre än gruppen muslimer. Följaktligen borde då islam vara den religion i Sverige som inte omfattas av lagen om hets mot folkgrupp. Man kan förstås också här tänka sig geografiska hänsyn. I det svenska bibelbältet runt Jönköping är det i så fall ett solklart brott att missakta islam men inte kristendomen medan det i ett flertal miljonprogramsområden förhåller sig precis tvärtom.
Återigen, i beaktande av de konsekvenser Lambertz uttalande får är det anmärkningsvärt att inte mer tankemöda ägnats åt den relativitet och föränderlighet som är inbyggd i minoritetsbegreppet. Ju mer man resonerar kring implikationerna av Göran Lambertz inskränkningar av lagen om hets mot folkgrupp desto tydligare framstår det att det enda rimliga är att låta lagen gälla lika för alla grupper som sorterar under de kriterier som räknas upp i lagen. Det är också så som lagen faktiskt är skriven. Om inte annat så torde grundbulten i svensk och all demokratisk lagstiftning om likhet inför lagen smälla högre än vad en avpolletterad justitiekansler obetänksamt råkade krafsa ned en kulen novemberdag 2003.
Mats Dagerlind – Demofon
Länkar:
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
