OPINION I kölvattnet av socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholts bidragsfusk uppmärksammas nu att riksdagen undantog sig själva när man skärpte bidragsbrottslagen 2007.
Tidigare var en domstol tvungen att bevisa uppsåt för att kunna döma någon för bidragsbrott. Nu räcker det med att påvisa grov oaktsamhet. Den nya lagen gäller vid fusk med studiestöd, pensioner, sjukförsäkring, arbetslöshetsersättning, socialbidrag osv. Fusk med bidrag som betalas ut av Sveriges riksdag omfattas däremot inte. Därför kan den politiker som i likhet med Juholt ertappas med att ha tillskansat sig bidrag som vederbörande inte har rätt till oftast bara betala tillbaka pengarna och sedan är saken ur världen, åtminstone straffrättsligt. Man riskerar förstås att få betala ett politiskt pris, återstår att se om så blir fallet för Juholt.
Den nya lagen var nödvändig, inte minst med tanke på hur många bidragsmiljarder som varje år rinner ned i fickorna på förslagna nybyggare vars entreprenörskap alltför ofta manifesterar sig i innovativa sätt att bemäktiga sig svenska skattebetalares pengar – också utöver den generösa nivå man redan lagligen faktiskt har rätt till. Och ja, jag säger det så slipper du – en och annan arbetsskygg svensk återfinns självfallet också i denna hållningslösa skara.
Men som någon formulerade det på Twitter: ”att riksdagsledamöter undantar sig själva från lag som de anser behövs mot medborgarna är väl själva definitionen på frälse”. Jag skrev nyligen två debattartiklar, HÄR och HÄR, med anledning av Sveriges Radios reportage om hur våra politiker parasiterar på medborgarna genom att – ibland i decennier – leva på bidrag, s.k. visstidspension i stället för att arbeta och göra rätt för sig. Där gäller inte den arbetslinje som man beslutat om för oss andra. Här ser vi nu ännu ett exempel på hur det politiska frälset delar ut privilegier till sig själva och de facto sätter principen om likhet inför lagen ur spel.
I en intervju för TT får Juholt frågan varför han som tjänar 144.000 kronor i månaden tar emot bidrag överhuvudtaget. På det svarar Juholt goddag yxskaft:
– Jag är riksdagsledamot och det kan inte vara frivilligt bland ledamöterna att avgöra om riksdagen ska stå för kostnaderna eller inte.
Vad menar karln? Om Juholt inte skickat in någon (rätt ifylld) ansökan om bidrag för dubbelbosättning, skulle då riksdagen ändå tvingat honom att ta emot pengarna? Och rent principiellt, anser Juholt att en ekonomiskt oberoende riksdagsledamot inte ska kunna ta det moraliska beslutet att avstå från att bo på skattebetalarnas bekostnad om han inte behöver pengarna och i stället betala sin hyra själv? Juholt har som partiledare för socialdemokraterna en lön som är nästam tre gånnger så hög som en normal riksdagsledamot. Dessutom har han inga ränte- och amorteringskostnader för sitt självägda radhus I Oskarshamn eftersom det är färdigbetalt. Behöver han bostadsbidrag? Tycker han det själv?
Naturligtvis ska den riksdagsledamot som inte är hemmahörande i Stockholm och som får kraftigt fördyrade boendekostnader i form av dubbelbosättning pga sitt uppdrag i huvudstaden kunna få viss ekonomisk kompensation för detta. Men lika självklart är att det ska vara behovsprövat och frivilligt. I Juholts fall förhåller det sig dessutom så att han inte skaffade sig en lägenhet i Stockholm vid sidan av sitt radhus, utan flyttade in i sin ”kulbos” lägenhet. Att tro att denna sammanslagning av påsarna skulle innebära att skattebetalarna plötsligt ska stå för hela hyreskostnaden är rent ut sagt korkat. Juholt är inte korkad.
Ovanstående citat ur TT-intervjun och annat Juholt sagt till pressen efter avslöjandet antyder dock att Juholts taktik är att spela korkad. Det är ett föga trovärdigt taskspeleri inför såväl medborgare som journalister och de myndighetspersoner på Riksenheten för korruption som nu satts att utreda huruvida några straffbara oegentligheter har begåtts. Juholt har bortom allt rimligt tvivel varit väl medveten om vilka regler som gäller – han har dels själv hållit i informationsmöten om just dessa regler och han har, enligt flera källor, tidigare uppmärksammats på att han tagit ut för mycket i bidrag. Och – som sagt – sunda förnuftet säger vilken normalbegåvad person som helst att det bidrag Juholt begärt för sin sambos lägenhet inte är rimligt.
Även om riksdagsledamöterna 2007 undantog sig själva från skärpningarna i lagen om bidragsfusk så gav man sig inte fullständig åtalsimmunitet. Det innebär att Juholt förvisso kan komma undan om en domstol bara kan påvisa oaktsamhet. Om det däremot kan troliggöras att Juholt haft uppsåt att bedra skattebetalarna på dessa 160.000 kr i bidrag, då kan han fällas.
Riksenheten för korruption har som jag ser det två val, antingen tror man att Juholt faktiskt är dum i huvudet och lägger ned ärendet eller så bedömer man att han besitter mentala fakulteter i paritet med det riksdags- och partiledaruppdrag han innehar och beslutar väcka åtal på den grund att Juholt agerat medvetet bedrägligt. Oavsett vilken bedömning man kommer fram till måste Juholt avgå. Sveriges största politiska parti kan rimligen vare sig ha en ledare som är imbecill eller kriminell.
Detta konstaterande gör jag med viss sorg i hjärtat. Visserligen lämnade jag för ett antal år sedan Socialdemokraterna för ett annat parti men de har ändå varit min ideologiska hemvist under mycket lång tid. Efter Juholts installationstal kändes det som om den pinsamma parentesen med Mona Sahlin var över och man åter kunde börja, om än inte rösta på, så i varje fall respektera de svenska Socialdemokraterna igen. En taffligt hanterad Libyeninsats, en hattig skuggbudget, ett sandlådeutspel inför SVT Agendas budgetdebatt och ett bidragsfusk senare känns det som om jag drog förhastade slutsatser om mitt gamla parti.
Mats Dagerlind – Demofon
Länkar
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
