EN STAD I FÖRFALL En journalist vid namn Joakim Palmkvist på Sydsvenskan har skrivit en annorlunda artikel i dagens tidning. Berättelsen utspelar sig en sen kväll i Malmö, och ger en bra bild av tillståndet i Sveriges tredje största stad, den forna pärlan vid Öresund. En pärla som har mist all sin glans.
Artikeln beskriver den gängmentalitet som råder i Malmö, och som fått vanliga medborgare att dra sig för att gå ut i staden efter mörkrets inbrott.
Det står klart att alla inte har skäl att "älska Malmö" – tvärtom borde Sydsvenskan ändra sin kampanjslogan till "Vi är vettskrämda i Malmö" snarast.
De jagades från Triangeln
Det är under språngmarschen insikten kommer – de jagas av hyenor, inte av rovdjur, för då hade de fyra killarna sprungit ikapp dem. Rånat, slagit, kanske våldtagit. I stället är själva jakten deras tjusning. Att få ett fullvuxet medelklasspar att springa för livet.
Paret bor på Möllevången. En sen kväll i början av april var de på väg hem från Kastrup och tog tåget hela vägen till station Triangeln. En kort promenad hem med rullväskorna.
– Vi hade bagage, så vi tog hissen upp och kom sist ut av alla passagerare. Det var första misstaget, berättar Andreas.
[..]
Det har tagit ett par veckor att komma över det som sen hände. Han är ännu rädd på ett obestämt sätt, och får därför inget efternamn i den här artikeln.
Vid entrén till stationen står fyra unga killar och sparkar på en informationsskylt. Andreas möter den enes blick. Det var andra misstaget.
– Jag vek undan, för att inte söka kontakt med dem. Vi vände oss och gick.
"Ey", ropade en. Den andre flåsade något, han gjorde "juckljud".
Klockan drar mot elva på kvällen. Gatorna från stationen bort mot Möllan, krogarna och folklivet är öde.
– Det är rena öknen. Finns ingenting längs vägen. Egentligen är det en perfekt brottsplats, säger Andreas.
Tempot trappas upp, snabbare steg, halvspringer, springer – så gott det går med packning och höga klackar.
– Det rusar genom huvudet: vad gör jag när de kommer ikapp? Jag kan aldrig skydda oss båda två. Jag kommer att försvara mig såklart och det kommer att gå illa, jag har inget att sätta emot fyra.
Men killarna jagar aldrig ikapp.
– Då insåg vi att de inte försökte på riktigt. De tyckte bara det var kul att vi sprang. De lekte med oss.
[..]
Så här långt är Andreas och hans sambos upplevelse en berättelse om ett personligt uppvaknande. Den vidare berättelsen handlar om maktlöshet – både den personliga, och hela stans.
– Jag kan inte använda den nya stationen. Förstår du. Jag har blivit utesluten, världen krymper. Man har plöjt ner miljarder i det här projektet och så blir det ett tillhåll för det sämsta vi har i Malmö i stället.
Han nämner tidningarnas passiva upprapande av händelsenotiser; "man rånad", "man nerslagen" som ännu ett tecken på att ribban höjts i stan – gängrån och mänskligt förnedring är vardag.
En liknande publicerades i Sydsvenskan dagen efter attacken mot Andreas och hans sambo – en man i tjugoårsåldern som hittades knivskuren vid den andra entrén till station Triangeln.
– Stan skulle behöva hjältar – någon som står upp för ett annat beteende. Och aktivitet. När såg du en demonstration mot kriminaliteten senast?
Andreas och hans sambo hade några hundra meter hem från Ölkaféet. De tog taxi.
Läs hela artikeln här.
Passa även på att läsa artiklarna "Grov misshandel på Stortorget" och "Våldsamt bråk på uteservering i natt".
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
