GAMMELMEDIA Nyligen bjöds PI in av Publicistklubben Södra att 
delta i ett seminarium på ämnet ”parajournalistik” (läs mer), alternativa medier, som poppat upp till höger och vänster på nätet. Inte sällan som en följd av etablerad medias tillkortakommanden – som i PI:s fall. Per Svensson, journalist på Sydsvenskan, höll i det hela och skrev nyligen en artikel om fenomenet som han intar en ambivalent ställning till och förutspår samtidigt att dagspressen sakta men säkert går mot en säker död. PI får sig ett par omnämnanden, dock utan de vanliga tillhörande epiteten – ett framsteg bara det.
Det fanns en tid då det i Sverige var ett socialt stigma att inte ha en morgontidning hemma. Och fortfarande är Sverige ett land där anmärkningsvärt många anmärkningsvärt regelbundet läser dagstidningar. Jag letar fram en så kallad SOM-rapport (46/2009) sammanställd av pressforskaren Ulrika Hedman. Av den framgår att den samlade upplagan för den betalda dagspressen (morgon- och kvällstidningar) visserligen sjunkit från 4,9 miljoner exemplar 1986 till 3,7 miljoner exemplar 2008. Men räknar man in också gratistidningarna ligger totalupplagan kvar på nästan samma nivå som på 80-talet, 4,7 miljoner exemplar.
[...]
Det är där något har hänt. Man riskerar inte längre att bli socialt brännmärkt om man skolkar från kyrkan, det vill säga låter bli att hålla morgontidning och struntar i nyhetssändningarna.
[...]
Den journalistiska världen har i lång tid strukturerats av tre storheter:
1) Allmänheten, det vill säga läsarna och tittarna abstraherade från sina särintressen.
2) Makten, som man aldrig kan lita på.
3) Journalisterna, som i egenskap av allmänhetens ombud har att granska och kritisera makten.
Jag karikerar, men bara lite. Det är uppenbart att den roll journalistskrået här ger sig självt är smått grandios. Vi är väktarna från Platons idealstat. Medieålderns mandariner.
Det är när man ställer sig framför spegeln och konfronteras med denna självbild man börjar ana varför det så ofta kokar av hat mot "gammelmedia" i kommentarsfält och bloggar.
[...]
Man kan tänka sig, åtminstone, tre parajournalistiska grundtyper:
/…/
2) De ideologidrivna, där den publicistiska verksamheten alltid är underordnad ett övergripande politiskt ärende. Finns både till vänster, yelah.net och motkraft.net till exempel, och till höger, det bästa exemplet där är kanske den Sverigedemokraterna närstående sajten Politiskt inkorrekt.
/…/
Gränserna mellan sociala medier, medborgarjournalistik, parajournalistik, och klassisk journalistik är flytande. Men jag tror inte att vare sig företrädare för Politiskt inkorrekt eller Newsmill skulle protestera mot påståendet att det finns något i deras verksamhet som på ett kvalitativt sätt skiljer den från traditionell journalistik.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
