BERÖRINGSSKRÄCK Kristdemokraten Stefan Attefall, Civil- och bostadsminister skriver idag en debattartikel i Expressen. Men texten återfinns även på regeringens hemsida. Det handlar om skolavslutningarna i kyrkan och religiös beröringsskräck. Underförstått: gå muslimerna till mötes – inte att vi skulle pådyvlas kristna böner och dylikt.
I dag firar eleverna på Svaleboskolan i Veberöd i Skåne sin skolavslutning. För första gången hålls den inte traditionsenligt i kyrkan, det har rektorn beslutat. Men föräldrarna och kyrkohedern ordnar ändå en samling i kyrkan efter skolavslutningen, trots invändningar från rektorn. I Steninge norr om Halmstad är det stopp för skolavslutning i kyrkan, trots att föräldrarna vill vara i kyrkan. Nu tvingas skolbarnen och föräldrarna stå utomhus. Ordet ”Vägkyrka” får inte förekomma på en vägskylt i Ängelholm. Det är religiös propaganda, anser kommunstyrelsen. I Jönköping förfasar sig S-riksdagsmannen Peter Persson över att människor får sin arbetsmarknads-praktik på den kristet drivna Second Hand-butiken. På deras personalmöte avslutas nämligen samlingen med en kort bibeltext och en bön. Trots att det är frivilligt förfasar sig den ledande s-politikern.
Man kan fortsätta att rada upp exempel. Någon form av religiös beröringsskräck verkar ha drabbat det offentliga Sverige. En kyrka, en psalmsång och en ”Fader Vår” verkar få i övrigt sansade beslutsfattare att gå i taket.
Trots att 22 trossamfund får dela på blygsamma 50 miljoner kronor i årligt statligt stöd ondgör sig många över det. Det är dock ett mycket litet bidrag om man till exempel jämför med stödet till kulturverksamhet, som får cirka 6415 miljoner kronor per år, eller presstödet som är 550 miljoner kronor per år.
De trossamfund som i dag får statligt stöd företräder drygt 8 procent av Sveriges befolkning, förutom de 6,6 miljoner som är medlemmar i Svenska Kyrkan. I deras verksamheter kan man gå med i en kör eller en scoutkår, gå på träffar för daglediga eller få hjälp med läxläsning. De organiserar människor över generationsgränser och många gånger också över olika sociala och etniska gränser. Religionen och trossamfunden är en central del av ett gott samhälle. Religionen är kanske den starkaste värdeförmedlande kraften i ett samhälle och står för mycket av tradition och historia, inte minst för många av våra nya svenskar som inte ännu har sin ”egen” historia i Sverige.
I trossamfunden erbjuds människor redskap att brottas med livets stora frågor, och vid större olyckor och kriser i samhället blir kyrkor och sjukhuskyrkan naturliga samlingspunkter och ett stort stöd för många. Få organisationer är så engagerade i missbruksvård, biståndsarbete, ungdomsarbete och hjälp till flyktingar som trossamfunden. Kritikerna menar ofta att ett samfunds teologiska syn ska prövas gentemot de nu rådande värderingar i samhället. Att staten utövar tillsyn över religiösa uppfattningar har prövats i olika länder med förfärande resultat. Det brukar framhållas som typexempel på förtryck och bristande demokrati. Att Sverige skulle välja den vägen är uteslutet.
Kort sagt: Ett samfund har till exempel rätt att ha uppfattningen att äktenskapet är en institution mellan en man och en kvinna, eller att en ledare för samfundet inte får dricka alkohol. Staten bör inte försöka påverka detta. Däremot har vi alla rätt att som privatpersoner eller medlemmar i en organisation driva opinion för det vi tycker är det bästa. Staten är fri att lagstifta för sin del och ett samfund kan ha en annan uppfattning. Det kallas för religionsfrihet.
Ett trossamfund som blir beviljat bidrag ska, enligt lagen, ”bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på”. Med det menas de grundläggande fri- och rättigheterna i regeringsformens första och andra kapitel. Det handlar till exempel om att upprätthålla rätten till yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och religionsfrihet. Alla bidragsberättigade samfund i Sverige uppfyller med bred marginal detta krav.
Mycket av det som kulturföreningar, konstnärer och artister utför eller skapar gillas av många, men ogillas av andra. Vi kan och ska inte tycka lika om allt, men trots meningsskiljaktigheter finns det positiva effekter av det statliga stödet till kyrkor och samfund. Den samlade bedömningen som regeringen gör är att de är viktiga för samhället.
När ska vi få ett samhällsklimat där religionen ses som ett naturligt inslag? Så är det runt om i världen – men inte i Sverige.
Låt er inte luras. Stefan Attefalls debattinlägg är en kluven tunga och ett spel för gallerierna. Han har själv tidigare fjäskat för muslimer kring eventuellt upphävande av förbudet mot halalslakt. Han anser även att moskéer är nyckeln till integration. Han vill även att svenska skattebetalare ska stå för framtida moskébyggen.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
