BROTTSLIGHET Kent Ekeroth (SD) skriver i en debattartikel om det 
glädjande i att S-kvinnor och flera andra partier öppnar upp för att ta bort preskriptionstiden för sexualbrott men att det samtidigt är långt ifrån tillräckligt. Som Jimmie Åkesson nämnde i sitt tal under Almedalsveckan vill Sverigedemokraterna se att den avskaffas helt för allvarliga brott. Under hösten hösten kommer SD att lägga ett förslag som går ut på att regeringen ska inkomma med lagförslag som tar bort åtalspreskription, påföljdspreskription och absolut preskription för vålds- och sexualbrott med uppsåt mot liv och hälsa.
Justitieminister Beatrice Ask som nu vagt öppnar för avskaffad preskriptionstid för sexualbrott mot barn säger samtidigt till Svenska Dagbladet att man måste ha preskriptionstider eftersom brottslighet blir svårare att utreda allt eftersom tiden går. Jag tycker att det är ett argument som inte håller utan att principen om att brottsoffer ska ha rätt till upprättelse måste väga tyngre. Att preskriptionstiden tas bort innebär heller inte att polisen i all evighet måste lägga ned resurser på att utreda gamla brott där man inte har något att gå på. Däremot innebär en avskaffad preskriptionstid att brottsoffer kanske kan få upprättelse genom att ny teknik tillkommit som helt plötsligt kan leda fram till att gärningsmannen identifieras.
Bakom tanken med preskriptionstider finns också föreställelsen att man bör dra ett streck över gamla förseelser och misstag, att det inte är lika angeläget att beivra gamla brott samt att gärningsmän inte ska behöva leva i ständig oro över att åka dit för gamla brott. Detta var några av de argument som regeringen förde fram i sin proposition förra året om förändrade preskriptionstider. Det är uppenbart att regeringen i denna fråga tappat bort brottsoffrens perspektiv. När det handlar om skadegörelse eller stöld finns det en poäng i denna argumentation. Men när det t ex handlar om våldtäkt, grov misshandel, könsstympning, grova fridskränkninsbrott och sexualbrott (även mot vuxna) så håller inte denna argumentation. Även om det är så att gärningsmannen och omgivningen kanske glömt bort dessa brott och tycker att det nu är rimligt att gå vidare så tvingas ofta brottsoffren leva vidare med traumatiska minnen som aldrig försvinner och som alltid kommer att påverka deras vardag. Att då preskribera dessa brott är ingenting annat än ett hån mot alla dessa brottsoffer. Dessa brott blir inte mindre allvarliga enbart därför att en viss tid har passerat. På samma sätt som brottsoffrens psykiska skador aldrig kan preskriberas borde heller aldrig brottslingarnas gärningar preskriberas.
Ett aktuellt fall som påverkas av dagens preskriptionstider är den sk ”HIV-mannen”, Mehdi Tayeb, som misstänks för våldtäkter och försök till spridande av hiv mot 104 kvinnor. Preskriptionstiden har gått ut i 92 av kvinnornas fall eftersom han lyckats hålla sig undan i 13 års tid. I dag är den fortsatt efterlyste 58-åringen endast misstänkt för brott mot 12 flickor. I fyra av dessa fall gäller det grov våldtäkt sedan flickorna drogats ner med bland annat sömnmedel. Resterande gäller försök till spridande av hiv. De sista brottsmisstankarna gällande grov våldtäkt på fyra Stockholmstjejer når preskriptionstiden i början av 2013. Var ligger rimligheten i att denna person ska slippa undan och kanske återigen kunna bosätta sig i Sverige enbart därför att ett visst antal år har passerat?
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
