CENTRERADE DUMHETER Lars J Eriksson, politisk redaktör på Skånska Dagbladet (c) sågar centerpartiets ledning jäms med fotknölarna i ett inlägg i dagens Newsmill. Det är det fluffiga, drömska och fullständigt orealistiska utspelet om Sverige som ett nybyggarland som minsann kan ta emot och härbärgera en befolkning på 40 miljoner som helt plockas isär i sina beståndsdelar.
Centerutspelet får en del instämmanden, väcker en del skratt (Chinatowns) men ännu mera ilska hos människor som dagligen ser hur Sverige tagit på sig en övermäktig uppgift med att hantera de stora strömmar av invandrare som sökt sig till Sverige.
[...]
Mycket vatten har runnit under integrationspolitikens broar, ansvariga ministrar har hudflängts för den förda politiken trots att vi fört västvärldens generösaste invandrings- och flyktingpolitik och vi idag står inför utmaningar när det gäller att hantera integrationen som vuxit år efter år och nu är större än någonsin tidigare.
Centerns Nybyggarlandet innehåller i grunden inget nytt i sak, bara ett nytt knippe slagord sammanfattade i begreppet inkludering. Det är en politisk sufflé som kommer att sjunka ihop så fort som den möter verkligheten eftersom ingen invandringspolitik kan lyckas om man inte vågar diskutera invandringens storlek och kostnader.
Jag har noterat att Centernrapporten Nybyggarlandet, liksom den kritik som Fredrik Federley och Niels Paarup Pedersen riktat mot Ilan Sade, nästan helt saknar substans i form av siffror och fakta. Det tunna underlaget för Nybyggarlandet är det ständigt upprepade påståendet om arbetskraftsbrist, en seglivad myt som skapades vid mitten av 1990-talet och som lever kvar i debatten trots att de demografiska förändringarna blivit helt annorlunda än vad man trodde då genom ökade födelsetal, nya stora invandringsvågor och massarbetslöshet med i synnerhet växande långtidsarbetslöshet.
Centerns förnyelsegrupp om integration ledd av Fredrick Federley skriver att vi behöver arbetskraftsinvandring ”när 40-talisterna går i pension.” Det skriver man 2011 trots att de allra flesta 40-talister redan har lämnat arbetslivet och de många luckorna i arbetslivet aldrig uppstod därför att företagen och det offentliga slimmade organisationerna. I praktiken är därför själva grundbulten för Nybyggarlandet raserad.
[...]
I dag kostar den havererade invandringspolitiken ytterst stora belopp. Professor Jan Ekberg vid Linnéuniversitetet, den som alla brukar förhålla sig till, konstaterade för några år sedan, att det handlar om minst 40 miljarder kronor årligen, troligen mer, eller mellan 1,5-2 procent av BNP. Och då skall man notera att han är mycket försiktig i sina beräkningar med tanke på hur inflammerad debatten är om invandringen och dess kostnader. Men även då, med tanke på att arbetslösheten ökat, så kan det hamna kring 60 miljarder om året..
Ekonomidocenten Jan Tullberg vid Handelshögskolan konstaterade i en uppsats i tidskriften Ekonomisk debatt i vintras att Jan Ekberg underskattar de verkliga kostnaderna. Tullbergs slutsats är att kostnaderna snarare är 2,5 till 3 procent av BNP vilket därmed närmar sig 90 miljarder årligen, mer än t.ex statens samlade stöd för barnfamiljerna i vårt land.
Dessutom visade han att det demografiska spöket som målas upp är feltänkt, invandringen löser inte problemet med att färre måste försörja fler. Också invandrare har anhöriga som måste försörjas och går själva i pension och drar därmed på sig kostnader för äldrevård. .
I själva verket är invandringens negativa ekonomiska effekter ett av de bäst klarlagda ekonomiska samband vi känner till. 2007 tog en arbetsgrupp i överhuset i det engelska parlamentet på sig uppdraget att försöka skapa klarhet i om invandring är lönsamt. I gruppen fanns en rad experter och fd ministrar från både tories och labour, däribland fd finansministern Nigel Lawson, som brukar beskrivas som Thatchers ekonomiska trollkarl och rankas som en av de främsta finansministrar Storbritannien har haft.
Överhusets rapport – 514 sidor efter nio månaders utredningsarbete – mynnar ut i den tydliga slutsatsen att invandringen inte lönat sig. Eller för att citera en intervju med ovannämnde Nigel Lawson: ”det blir visserligen fler händer, men också fler munnar att mätta.”
[...]
Att Sverige inte löser utan förvärrar utanförskap och arbetslöshet med ytterligare omfattande invandring och arbetskraftsinvandring är en självklarhet. Men en sådan politik gör också stor skada i de länder som människor kommer ifrån. Enbart Afrika beräknas ha tappat 100.000 läkare som inte arbetar i hemländerna trots att läkarbristen är gigantisk med hög barnadödlighet och människor som dör i sjukdomar som går att bota. Att exploatera fattiga länder genom att locka hit deras välutbildade arbetskraft är låtsashumanism och i grunden lika cyniskt som då västvärlden via kolonialpolitik plundrade fattiga länder på råvaror. Att plundra dem på deras elitarbetskraft är inte ett dugg mer sympatiskt.
Det är dags att uppdatera immigrationspolitiken till den värld vi lever i dag. Flyktingpolitiken måste vara fortsatt generös, men till stor del bygga på tillfälliga uppehållstillstånd och insatser i flyktingars närområde. Invandringspolitiken i övrigt måste bli mer restriktiv exempelvis vad gäller anhöriga och ensamkommande barn och ungdomar, för att vi skall ha resurser både för flyktingmottagande och ökade insatser i vår omvärld och kunna bevara ett Europa med öppna gränser. Effekten blir att vi räddar fler människor som flyr för sina liv.
Den omfattande invandring vi haft sedan 1980-talets början och som fortsätter på en ohållbart hög nivå underminerar välfärdssystemen eftersom alltfler människor fastnar i bidragsberoende. Vi som har jobb och inkomst kan kanske fjärma oss från konsekvenserna men människor som lever på livets skuggsida får bära effekterna i form av växande hemlöshet, ett sammanbrott för den förebyggande socialpolitiken och en alkoholist och narkomanvård som snart bara existerar på papperet. Att det är så hör jag ofta i kontakt med människor ute i den kommunala verkligheten, inte minst centepartistiska kommunapolitiker som bekymrar sig över hur partiet gått vilse i invandringspolitiken på central nivå. En annan mycket synlig effekt är den skriande bostadsbristen i våra tre största städer som drabbar studenter och andra ungdomar, en brist som aldrig kan byggas bort eftersom invandringen till storstadsområdena överstiger takten i bostadbyggandet.
Det är dags att vi för en seriös debatt kring invandringspolitiken med dess omfattning i antal människor och kostnader utan invektiv om fördomar, främlingsfientlighet och rasism. Centern hade kunnat bli den konstruktiva rösten i den debatten. Istället har partiet lyckats lansera sig som partiet som vill skapa Chinatowns och Little Italy. Med en sådan politik riskerar partiet att förgöra sig självt om inte Centerstämman i Åre sätter ner foten, ger Nybyggarlandet bakläxa, och gör om arbetet från grunden.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
