EN OTROLIG BERÄTTELSE Idag har USAs president bekräftat att Usama Bin Laden dödats i samband med en militär operation.
Låt oss då berätta den otroliga historien om en av många svenska anhängare till al-Qaeda. Det är visserligen en lång berättelse, men vi uppmanar er att läsa den till slutet.
Följande historia är nämligen inte enbart en berättelse om en fanatisk svensk konvertit, utan även en bild av den magnifika godtrohet som präglar det svenska etablissemanget som omfamnar allt och alla – så länge det är iklätt en "exotisk" hijab eller chador.
Vår berättelse om en ung f.d. raggarbrud från Karlskrona tar sin början i Lund under den första hälften av 1990-talet.
.
.
Den förste maken – terrorist nummer 1
Huvudpersonen är en svensk kvinna som, efter några vilda ungdomsår och en misslyckad karriär som professionell dansare, möter en muslimsk man från Algeriet, vid namn Redouane Laadjal. De inleder ett kärleksförhållande. Kvinnan har redan vid denna tidpunkt börjat studera islam.
Paret flackar runt på olika adresser i Lund och Dalby, och försörjer sig genom att importera och sälja kläder och hantverk från olika muslimska länder. Efter att kvinnan konverterat till islam gifter sig paret. Den 8 augusti 1993 föder kvinnan en son. Bara några månader tidigare fyllde hon 30 år, så det är ingen naiv tonåring historien handlar om.
Men bakom den lyckliga familjefasaden bedrivs annan verksamhet. Den svenska säkerhetspolisen har fått upp ögonen för maken, och tre år senare, år 1996, griper Säpo Redouane Laadjal. Maken anklagas för att vara terrorist med anknytning till algeriska GIA – en av många organisationer i terroristnätverket al-Qaeda.
Det framkommer att Laadjal planerat ett mord i Danmark på en landsman, en politisk och religiös meningsmotståndare. Händelsen fick på sin tid stor uppmärksamhet i media, men åklagarna lyckades aldrig få Laadjal fälld. Han går fri, men kan inte längre se sig själv leva i ett sekulärt, västerländskt samhälle.
Efter frisläppandet beger sig Laadjal, hans svenska fru och deras son till Afghanistan. Laadjal går snart med i Usama Bin Ladens fruktade al-Qaeda, och strider på samma sida som talibanerna mot regeringsmakten. Den gemensamma drömmen för dessa utländska krigare är skapandet av ett islamistiskt kalifat.
Därmed bekräftades terrorstämpeln på Redouane Laadjal, men svenska åklagarmyndigheten fick aldrig möjlighet att kasta honom i fängelse, då Laadjal dör 1999 i en eldstrid någonstans i Afghanistan.
Den svenska konvertiten då? Hon som konverterade till islam, gifte sig och fick barn med en terrorist och flyttade till Afghanistan. Flyttar hon hem till Sverige nu?
.
Den andre maken – terrorist nummer 2
Inte alls. I slutet av år 2000 dyker svenskan och sonen upp i en by utanför Jalalabad, nygift med ännu en algerier, även han en islamistisk fanatiker som sökt sig till Afghanistan för att strida med al-Qaeda och talibanerna.
Att denne algerier redan är gift och har fem-sex barn med en kvinna från sitt hemland synes inte utgöra något problem för svenskan. Redan i slutet av februari 2001, två månader efter hon ingått äktenskap med sin nya make, bekräftar en pakistansk läkare vid ett besök i Peshawar att hon är gravid med sitt andra barn.
Vid denna tidpunkt går konvertiten alltid klädd i en kornblå burka, vilket är brukligt i Afghanistan än i våra dagar. Det förklarar också hur kvinnan kan röra sig över gränsen mellan Afghanistan och Pakistan utan att bli utfrågad av myndigheter på vardera sidan gränsen.
Det bysamhälle som storfamiljen valt att slå sig ner i är inte vilken by som helst. Här, inte långt ifrån det beryktade Tora Bora massivet, önskar Usama Bin Laden bygga ett strängt religiöst idealsamfund för sina utländska arabiska krigare.
Fanatiska familjer från Skandinavien, Ryssland, Turkiet och hela den arabiska världen flockas hit till Bin Ladens islamska version av utopia. Tillsammans bygger man hundratals radhus och runtomkring samhället röjer man mark i syfte att uppföra än fler byggnader.
Men i november 2001 inleder regeringsstyrkorna en offensiv för att driva bort talibanerna och al-Qaedas arabiska legoknektar från Tora Bora-området. De utländska islamisterna får släppa allt, och i all hast lämnar de byn för att klara livhanken.
Än en gång befinner sig den svenska kvinnan på flykt med sin sjuåriga son i släptåg, och dessutom höggravid med sin andra mans barn.
.
Jyllandsposten skickar reportrar till Bin Ladens utopiska samhälle
Någon månad efter regeringsstyrkornas offensiv, sänder den danska tidningen Jyllandsposten några journalister till denna beryktade by. Det mesta är redan plundrat, men tidningen, tillsammans med övrig internationell media, finner rester av ett vapenlager och mängder av fanatisk islamistisk litteratur, bland annat Usama bin Ladins berömda "krigsförklaring".
Men för vår berättelse är andra fynd av större intresse. De danska journalisterna finner en mängd kvarglömda brev, fotografier och andra personliga dokument på olika språk. Allt tyder på att byborna evakuerade byn i brådrasket.
Ett av dokumenten som återfinns är vår huvudpersons testamente, daterat i huvudstaden Kabul den 6 september år 2000, dvs. ett drygt år tidigare.
I testamentet redogör den svenska kvinnan för hur hennes ägodelar ska fördelas i händelse av att hon avlider. Det är författat på engelska så att instruktionerna lättare ska kunna följas.
Av testamentet framgår också att kvinnan inte vill att mamman i Karlskrona ska ta han om sonen – anledningen ska vara att mamman själv inte är muslim.
Konvertiten skriver explicit att sonen ska skickas till sin före detta mans, terroristen Redouane Laadjals, släktingar i Mohammadia (f.d. Perrégaux) i Algeriet om hon själv blir dödad. Mamman ska endast underrättas om dödsfallet, lyder instruktionerna.
För att förstå innebörden av dessa instruktioner kan vi berätta att journalisterna även hittade den unga sonens skrivböcker i vilka han övade arabiska glosor. Konvertiten vill således hellre skicka pojken till främmande släktingar i Algeriet, trots att gloshäftena tydligt indikerar att pojkens första språk är svenska, och att det är först nu som sonen börjar lära sig arabiska.
Ytterligare fynd inkluderar boken "Elektronik för alla", lånad från Stockholms stadsbibliotek, och som mamman tagit med sig till Afghanistan. En obetydlig detalj, kan tyckas, men PI anser att små detaljer som dessa säger tämligen mycket om kvinnans moral.
Apropå kvinnans moral.
Jyllandspostens utsända finner även ett långt brev från mamman i Karlskrona, där hon i detalj beskriver för sin dotter hur hon ska gå tillväga för att lura svenska myndigheter på socialbidrag till sig själv, sonen, och det ofödda barnet, och detta trots att kvinnan varit borta från Sverige alltför länge.
Mamman skriver vidare att hon lagt undan 5,000 kronor för att besöka dottern i Afghanistan, men att hon ändå anser att det är bättre att dottern och barnbarnet beger sig hemåt istället.
Apropå kvinnans religiösa ståndpunkter.
I ett långt brev översatt till svenska, beskriver konvertitens första, numera avlidna make, i glädjestrålande ordalag hur han personligen har träffat såväl Usama bin Ladin som talibanernas högste ledare Mullah Omar.
Laadjal lovprisar de arabiska terrorister som avlagt "Ba ia", dvs. förbundit sig att kämpa intill döden för talibanernas ledare. Och han lovprisar Mullah Omar för att denne infört islamisk lag – sharia – i Afghanistan, inklusive straffrätten "al Hadd", vilket bland annat förespråkar stympning av händer.
Redouane Laadjal skriver vidare att han träffat ytterligare ledare från kända terroristorganisationer. Bland dem är ledaren för den terroriststämplade egyptiska organisationen al-Gama’a al-Islamiyya, vars medlemmar i flera fall fått asyl i Skandinavien.
I brevet till den svenska konvertiten bifogas en uppmaning till heligt krig mot den "Store Satan", en skrift där muslimska kvinnor uppmuntras till att egga sina män till att dra ut i strid och följa "vår bror, Sheikh Usama bin Ladins, exempel och bekämpa den verkliga fienden."
Vem den verkliga fienden är råder det inget tvivel om: "I morgon kommer kanske din mor bli våldtagen och dina barn slaktas av Amerika, den store Satan."
På framsidan av uppropet skriver den svenska kvinnan att hon tagit en kopia på krigsuppropet till en namnlös "syster", då denna kanske inte kan ha brevet liggandes framme hemma hos sig.
I ett islamistiskt samhälle kommunicerar bara äkta makar med varandra över könsgränserna, därutöver riktar sig kvinnor enbart till kvinnor, och män enbart till män. Det förklarar varför att alla brev från Sverige (förutom mammans brev) som anländer till konvertiten inleds med orden "Kära syster".
I ett av dessa brev skriver en muslimsk kvinna i Sverige att konvertiten inte ska skriva ut avsändare på sina brev, eller inkludera adresser i dem, då "de kan hamna i orätta händer".
När journalisterna vandrar omkring i den övergivna byn finner de formeln till sprängmedlet nitroglycerin. I ett annat rum hittar de visumblanketter för inresa till andra länder och blanketter för att ordna ny identitet.
Vi skriver årsskiftet 2001-2002. Var befinner sig den svenska kvinnan vid denna tidpunkt?
På omvägar, "via det muslimska nätverket" som hon kallar det, får mamman i Karlskrona höra talas om att hennes dotter och barnbarn dykt upp i Pakistan. Nu bor således konvertiten med sitt nyfödda barn, sin numera åttaåriga son, sin make, och sin makes andra familj. Här försvinner spåren, och nästa livstecken kommer från Dubai dit den brokiga skaran flyttat.
Efter åtskilliga år i Dubai skiljer sig kvinnan från sin terroristmake två. Vad som händer med barn nummer två framgår inte av media, men då kvinnan beskriver processen för att skiljas inom islam som "snudd på omöjligt", är slutsatsen att hon lämnade sitt andra barn i terroristens omvårdnad inte långsökt. Men som sagt, vi vet inte.
Barnet borde vara 10 år idag.
.
Men vem är kvinnan, och vad gör hon idag?
Vad gör hon idag? Denna svenska kvinna som gift sig, inte bara med en, utan två al-Qaeda terrorister, som fullständigt oansvarigt släpat omkring med ett litet barn i ett krigshärjat Afghanistan under en rad år, flyttat till Pakistan, och därefter Dubai. Hon som inte ville bo i ett västerländskt samhälle.
.
Ja, sätt er ner, för ni kommer inte tro det är sant.
Kvinnan som för tio år sedan gick under namnet Carola Ferm Laadjal heter idag Ann Ferm Wade. Hon är numera bosatt i Umeå där hon gift sig med en betydligt yngre afrikansk trummare från Senegal. Hennes son från det första äktenskapet, numera 17 år, bor tillsammans med dem i en lägenhet. Den nya makens Facebook-sida vittnar om ett starkt intresse för islam.
Men det kanske mest chockerande är att hon är anställd av det statligt finansierade [dvs. du och jag betalar] muslimska studieförbundet Ibn Rushd, där hon föreläser i bland annat skolor i ämnet… "mångfald och integration".
Ann Ferm håller dessutom i "värderingsövningar" med föräldrar och ledare i IOGT-NTOs Juniorförbund, Junis, regi.
Värderingsövningar…
Hon figurerar dessutom flitigt i lokalblaskorna, där aningslösa småstadsreportrar, för lata och okunniga för att göra efterforskningar, hyllar henne som en modern muslimsk kvinna. Ett föredöme.
Läs till exempel detta häpnadsväckande naiva reportage om kvinnan, skrivet av "journalisten" Hans Sternlund och publicerat i Norrländska Socialdemokraten. Artikeln har titeln "Hon vill råda bot på okunskapen kring islam", och maken till sörja får man leta efter:
Kunskap och upplysning är bästa motmedlet mot intolerans. Därför satsar det nystartade studieförbundet Ibn Rushd på utbildningar i ämnet mångfald och integration. Rädslan för det som uppfattas som annorlunda har fått fäste i Sverige, säger Ann Ferm, muslim sedan 20 år.
[..]
Det är inte Ibn Rushd i sig som ska råda bot på okunskapen kring islam.
- Jag tror mer på interaktion och det personliga mötet. När jag till exempel hjälper någon på bussen ser folk att muslimer kan vara snälla och göra bra saker, säger hon.
Det är inte alltid som människor har den bilden av muslimer. Ann Ferm har egna upplevelser som inte är så trevliga under sina 20 år som muslim.
- Tidigare hade folk mest funderingar eftersom det var en annorlunda religion. Nu är folk rädda och ser oss som potentiella självmordsbombare.
[..]
Det är den typen av fördomar som Ann Ferm och det nya folkbildningsförbundet vill komma åt. Det ska till exempel ske genom att utbilda muslimska ungdomar till så kallade fredsagenter. De ska i sin tur sprida budskapet om islam som en tolerant och kärleksfull religion till sin omgivning.
[..]
Jag ser inte Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti, utan i första hand som ett antimuslimskt parti. Mycket av deras politik bygger på att begränsa våra möjligheter att uttrycka oss, säger hon.
"Kunskap och upplysning är bästa motmedlet mot intolerans" skriver NSD i sin artikel om Ann Ferm, men väljer ändå att inte ge läsarna kunskap om eller upplysa dem om Ann Ferms liv omgärdad av terrorister.
Tidningen Spira, Svenska Kyrkans tidning i Umeå, publicerar en insmickrande artikel om den ”fromma” konvertiten. Rubriken är ”Peace, love and understanding”. Suck!:
"Hon är kontaktperson till tre ungdomar, aktiv i fredsarbete genom Salaams vänner och läser själv till undersköterska."
Man får dock en inblick i hennes tankegångar med hjälp av följande citat:
Personligen skulle jag inte välja att leva med någon som inte delar min tro, säger Ann Ferm. Det har att göra med att min tro inverkar både socialt och politiskt i allt jag gör.
Ann Ferm är även en flitigt anlitad föredragshållare och debattör. Vid ett tillfälle för inte så länge sedan satt hon med i en mysdebatt tillsammans med islamistprofessorn Mattias Gardell och diskuterade det hemska, ”strukturellt rasistiska”, motståndet mot slöja som vissa onda delar av befolkningen bär med sig. Det är vi med ”fördomar” som åsyftas.
Östersunds-Posten skriver om samtalet, och kallar alstret för "Vill vi ha förbud mot kepsar i Norrland?". Ja, ni förstår, det är på den nivån journalistiken befinner sig i Sverige. I artikeln berörs Ferms bakgrund så här:
Ann Ferm konverterade till islam för 20 år sedan, och bär slöja. Under ett antal år bodde hon i ett arabland. Där var hon, tack vare slöjan, som alla andra, i Sverige anses hon som konstig. Att bära slöja i Sverige är inte att dölja sig utan att göra sig väldigt synlig, poängterade Gardell".
[..]
Tänk om vi skulle förbjuda slipsen i stället. Då inser man det absurda i att förbjuda vissa klädesplagg. Eller kepsen, tänker jag [journalisten]. Ett allmänt kepsförbud i Norrland: Vad skulle hända då?
Västerbottens-Kurirens Karin Bernspång attackerar ämnet från ett annat perspektiv:
Ann Ferm, själv bärande slöja, känner igen sig i beskrivningarna, särskilt nu när hon återvänt hem till Sverige efter att bland annat ha bott i Förenade arabemiraten [sic] där alla bär slöja.
[..]
Men oavsett vad kvinnorna själva säger så fortgår ”ett ständigt skvaller om islam” menar Mattias Gardell, som i sin nya bok Islamofobi ägnat ett helt kapitel åt slöjan.
Ann Ferm känner till många kvinnor som vill men inte vågar bära slöja, exempelvis för att de är rädda för att inte få jobb.
[..]
Det manar till eftertanke, vad är det för samhälle vi håller på att skapa? undrade Mattias Gardell.
Kan det vara så att dessa journalister inte känner till Ann Ferms bakgrund? Ja, så kan det naturligtvis vara – i en del fall.
Men det finns bevisligen journalister på de större rikstäckande dagstidningarna som mycket väl känner till Ann Ferms bakgrund. Men de väljer att inte skriva om det.
Varför? Jo, naturligtvis för att det skulle "främja främlingsfientlighet".
En kvinna som föreläser om integration och mångfald hoppar man inte på ostraffat i dagens medieklimat. Inte om man vill avancera inom tidningshierarkin.
Läs exempelvis Peter Kadhammars artikel "Här slutade jakten på svenska Ann" från den gångna Valborgsmässohelgen.
Kadhammar författar, baserat på läckta Wikileak-dokument, en osedvanligt märklig snyfthistoria om en algerier som hörde talas om att Ann skiljt sig från sin andra algeriska terroristmake, och på vinst och förlust beger sig till Afghanistan för att försöka gifta sig med henne. ”Hon gillar ju bevisligen algerier”, tycktes denna mans logiska grund vara för att resa över halva jordklotet för att fria till en, för honom, okänd svenska.
Fånge nummer 311 på Guantánamo, algeriern Farhi Saiid, nämner att han reste till Afghanistan för att han ville gifta sig med en svensk kvinna.
[..]
Tänk om Saiid kunde gifta sig med henne? Hon skulle bli hans biljett till medborgarskap i ett europeiskt land, något han åtrått i hela sitt vuxna liv.
[..]
Farhi Saiid, som ville gifta sig med Ferm, fann henne inte. När han nådde Jalalabad och al-Qaidas by fick han besked om att svenskan var på resa. Han väntade på henne men hon dök inte upp.
[PI: Kadhammar avslutar sitt pekoral med följande rad:]
Hans dröm om medborgarskap i ett europeiskt land kommer aldrig att gå i uppfyllelse.
Snacka om att marginalisera extremism.
Den enda journalist som berört sanningen är, som så ofta är fallet, Per Gudmundson på Svenska Dagbladet. Han skriver visserligen inte om det i tidningen, men inkluderar ändå följande rader på sin blogg:
En snabbkoll i de sociala medierna visar att hon fortfarande har ett intressant kontaktnät. En av hennes svenska vänner på Facebook har den ovanliga egenskapen att vara stolt hustru till en martyr i det heliga kriget.
Som vanligt är det dansk massmedia som, i tio år gamla artiklar, berättar sanningen om Ann Ferm.
Och nu när PI har delat med sig av sanningen till er andra, tror ni att Svenska Kyrkan, Östersunds-Posten, Norrländska Socialdemokraten, Mattias Gardell, Aftonbladet, IOGT-NTO och alla de andra som skriver insmickrande artiklar och bjuder in henne till samkväm och föreläsningar – kommer de nu att ta avstånd från henne?
Glöm det. Vi pratar ju om Sverige. Och Sverige är som bekant inte som andra länder.
Här sätter vi pris på att vara så toleranta som vi någonsin kan vara mot…intolerans.
Endast i Sverige negligerar massmedia och politiker det faktum att islamistiska ungdomsförbund gång på gång på gång bjuder in utländska, ökända, extremistiska hatmånglare för att hålla föredrag inför våra ungdomar.
Endast i Sverige låter vi islamistiska konvertiter med al Qaeda-bakgrund åka land och rike runt för att utbilda våra barn i mångfald och integration.
Och inte bara det. Endast i Sverige låter man oss skattebetalare stå för fiolerna!
PS. Vad säger Ann Ferm? Aftonbladet bad Ann Ferm kommentera uppgifterna i Kadhammars artikel. Hon avböjde.
Jyllandsposten 2001
Jyllandsposten 2001
Sydsvenskan 2001
Aftonbladet 2001
PS2. Här följer ett axplock av några Facebook-grupper som Ann Ferm gått med i:
… förutom en mängd andra grupper på arabiska som PI överlåter till andra att gå igenom.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
