Ola Lindholm berättar om gammelmedias hetsjakt

SKONINGSLÖS JAKT De flesta lär känna till att Ola Lindholm, programledare och chefredaktör för Kamratposten, misstänks för att ha använt kokain i samband med en fotbollsmatch nyligen. Att media behandlat det hela skoningslöst genom att agera både domare och jury kan heller inte undgått någon. Lindholm själv berättar nu med egna ord på en blogg om turerna, och framför allt om kvällstidningarnas – Expressen i det här fallet med chefredaktör Thomas Mattsson i spetsen – redan ökända arbetsmetoder som nu åter igen blottläggs för allmänheten.

Lindholm inleder med att konstatera att det urinprov som togs i samband med den numera rikskända fotbollsmatchen innehöll spår av kokain. Han vidhåller också starkt vid att han är oskyldig.

Söndagen den 10 april blir jag ifattsprungen av två poliser efter att jag gått ifrån matchen mellan AIK och Mjällby. Varför dom gör det verkar det inte finnas några klara besked kring. Däremot verkar dom tycka att mina program är trevliga, det gör den ene klart inom en minut. De misstänker att jag har narkotika på mig och gör en kroppsbesiktning inför öppen ridå. Det är en stressande situation och jag blir således stressad. Tidningarna rapporterar om att jag skulle ha grävt i min myntficka och att det skulle vara grund för misstanke. Ja, det gjorde jag, i ett tafatt försök att hjälpa polisen att kroppsvisitera mig. Jag hjälpte dom att gräva i alla min fickor. Och erbjöd mig att ta av skorna. Men man ska ju inte kroppsvisitera sig själv förstås. När de inte hittar något på mig ändrar dom misstanke till påverkan eftersom jag uppträder nervöst, har röda ögon och har torr mun. Ja, så reagerar jag på att stå helt exponerad med två bistra poliser. Den ögoninfektion som en ögonläkare konstaterade och skrev ut salva för på fredagen gav mig de röda ögon det snackas om. På fredagen satt jag t ex en hel middag med solglasögon, uppsvullna ögon, rinnande salva och kattallergi. Det var en mycket trevligare upplevelse. Nu ska alltså ett urinprov tas och jag blir erbjuden en skitig trappuppgång i anslutning till platsen. Jag ska i rättvisans namn berätta att poliserna mumlande något om att åka till polisstationen och att det skulle ta en massa timmar. I denna trappuppgång passerar det människor och jag står med öppen gylf och en polis tittandes på mitt framtvingade kiss som hamnar i en genomskinlig liten burk som jag efter uträttat förvärv inte ser röken av. Sedan hålls ett kort förhör där jag inte erkänner att jag tagit narkotika. Sedan händer något som i efterhand fått min mage att vända sig ut och in.

När poliserna känner sig klara med mig går vi ut ur huset där matchen tagit slut och tusentals människor passerar. En "vänlig" polishand läggs på min axel med orden:
- Ola, det här behöver ingen få reda på!
Jag åker genast hem och känner ett stigande äckel över ingripandet i sig. Däremot är jag inte nervös för vad provet ska visa.

På måndag kväll, ett dygn efter ingripandet, ringer det på vår dörr. Sedan börjar Expressens hetsjakt på mig. De medger själv i sin senaste artikel att den pågick under flera veckor. Här följer en sammanfattning:

Måndagen 11 april 2011

Strax efter 21.30 ringer det på vår dörr. Det är expressens reporter Diamant Salihu med
fotograf. Jag fattar direkt att något har gått snett och stänger dörren utan att säga något.
I samma stund beslutar jag mig för att inte säga någonting till någon reporter för att
slippa vinklade citat och okontrollerade skriverier som kan skada Kamratposten, SVT
eller BRIS.

Sedan skickar han följande sms (mellan sms:en ringer han ca var 10 minut):

21.41

Hej Ola, Ledsen att behöva komma så här men vi har fått detaljerade uppgifter om vad
som hände efter matchen på råsunda, när polisen tog ett prov på dig. Har du meddelat
ansvariga på Kamratposten om detta? Det bör ligga i ditt intresse att kommentera det som
hänt. Vänligen ring mig.

22:15

Hej Ola, vi kommer skriva om detta. Det är viktigt att vi kan prata med dig så du får
berätta din version.

23:05

Hej Ola, berätta hur du vill göra med uttalande.

01.14

Bästa Ola, du är journalist, du förstår varför vi vill ge dig chansen att kommentera
polismisstanken. Du är en offentlig person och polisen tog dig på offentlig plats, så nyheten
publiceras med namn och bild i onsdagstidningen. Men det vore naturligtvis bättre för
läsarna om de fick ta del av din kommentar till detta. Du är i din fulla rätt att avstå denna
möjlighet, men vi vill verkligen ge dig chansen.

Under dessa timmar står reporten parkerad i en bil utanför vårat hus.

Tisdag morgon visar det sig att Expressen har ljugit för mig och redan publicerat med löp, förstasida och helt uppslag i tidningen.

Alla ringer. Jag har samtal med mina chefer inom Bonnier, på SVT och med BRIS. Situationen är extremt pressande och jag och min familj har bara sovit ett par timmar. Jag skriver mitt pressmeddelande och åker från stan med familjen.

Expressen får ta mycket stryk för publiceringen. Jag läser i stort sett ingenting. Efter några dagar så börjar dock Expressen sätta press på mig igen. Dom ringer i stort sett varje dag.

Detta mail, som gjorde mig väldigt ledsen, anländer den 20 april på tidig eftermiddag:

Hej Ola,

Jag arbetar som reporter på Expressen och skriver till dig med anledning av den
pågående polisutredningen om narkotikabrottslighet. Jag vet att du hittills valt att inte
kommentera den här händelsen, utöver ditt pressmedelande. Det kan ju finnas många
skäl till det valet, men vi vill ändå ställa frågan om du efter tid att fundera nu har ändrat
ditt beslut?

För oss på Expressen var det angeläget att redan före den första publiceringen låta dig
komma till tals, och det var därför som vi då sökte dig på flera sätt. Vi har fortfarande
flera frågor kvar som vi vill ställa.

Vi planerar som du förstår fortsatta publiceringar, och vi tror att du – som är
chefredaktör, programledare och extremt medievan – kan överblicka dessa nu när du
har fått lite distans till testet och vårt avslöjande. Vi har respekt för att du upplever att
det är skillnad på att vara granskad jämfört med att granska, men du förstår ju också
vårt uppdrag.

Jag vill därför påminna om att Expressen regelbundet skriver om polisens insatser, men
också om att vi med samma kraft försöker skildra hela sammanhanget. Jag intervjuade
till exempel Sanna Bråding i samband med domen efter hennes narkotikabrott. Det blev
en lång och gripande berättelse om vägen som ledde fram till kokain, en berättelse som
gjorde det lättare att förstå och som kanske också hjälpte någon annan.

Här är länken till min text:

http://www.expressen.se/noje/1.1212309/darfor-tog-jag-kokain

När någon berättar om så här svåra personliga erfarenheter är det naturligtvis viktigt
att den som öppnar sig också får insyn i hur det kommer att presenteras i tidningen. Det
kan låta självklart, men är inte det för alla. Kvällstidningar kritiseras för mycket, ibland
säkert befogat, ibland på grund av förutfattade meningar och felaktiga slutsatser. Därför
vill jag understryka att du självklart får läsa citat och diskutera annat kring en eventuell
publicering om vi kan upprätta en dialog. Om du vill kan vi självklart också träffas
förutsättningslöst, utan att du behöver avgöra på förhand om du faktiskt vill berätta vad
som skedde eller inte. Du kan sedan ångra din medverkan, om du vill.

Om du väljer att inte ställa upp för en intervju så respekterar vi det. Då kommer vi att
skriva att du har getts chansen att uttala dig, men att du har valt att avstå. Det vore dock
olyckligt, tror jag. Våra läsare skulle inte få ta del av din version, och du skulle inte få
chansen att berätta hur du tänkte och hur det som hände har påverkat dig.

Det finns, är min erfarenhet, ofta mycket att lära av en nyanserad berättelse och dina
ord om det här kan säkert bli ett uppvaknande för en del. Eller ett stöd för andra, som
söker kraft för kunna hjälpa exempelvis en anhörig. Det finns, påstår jag, alltså goda
möjligheter för dig att kunna göra det här till ett avstamp.

Min erfarenhet, och tidningens, är hursomhelst att det är bättre att upprätta en dialog
och det är därför vi försöker vara ganska ambitiösa i våra försök att etablera kontakt
före publiceringar. Var en sådan dialog leder får vi prata om tillsammans.

Om du hellre diskuterar med någon av mina chefer går det naturligvis också bra.

Jag hoppas att vi i alla fall kan höras.

Vänliga hälsningar,

Sofia Johansson
reporter Expressen

Tel. 08-7383123, 070-2200847
sofia.johansson@expressen.se

Detta kommer alltså från en tidning som har misshandlat mig med grovt övervåld bara en vecka tidigare. Dessutom Sofia, så har jag ägnat varje dag de senaste 10 åren åt att hjälpa och stärka barn och barns rättigheter på olika sätt. Så vad det gäller att hjälpa andra så spelar vi inte i samma division. Ditt mail gjorde mig oerhört ledsen och kröp långt innanför mitt skinn. Jag svarar inte på mailet och får istället följande sms från Expressens reporter Roland Johansson på kvällen:

Hej Ola. Vi jobbar med nytt matrial som vi vill ge dig en möjlighet att kommentera. Det är
väldigt viktigt att du hör av dig under kvällen om du vill kommentera och bemöta de nya
uppgifterna.

På långfredagens kväll ringer Sofia Johansson tre gånger och lämnar ett meddelande om att hon vill prata med mig.

På påskafton ringer det vidare från de dolda nummer som jag nu lärt mig är Expressen.

På annandag påsk åker jag och min familj hem för att min sambo måste börja jobba och min son ska få återgå till normala rutiner som är extremt viktiga för honom. Jag räknar med att själv kunna jobba som vanligt. Vi anländer vårt hem på Lidingö vid 15.00. Tre timmar (!) senare ringer det på dörren och Expressens reporter Mikael Syren vill talas vid. Han blir ovänligt och bestämt avvisad av min sons bästa väns pappa.

Efter detta har Expressen förstått att de inte kommer få en kommentar. Men jag kan inte på något sätt tycka att de har respekterat mitt val att inte kommentera. Det är extremt nedbrytande för en person och hans familj att vara så jagad av människor som är helt ointresserade av något annat än att klättra på karriärstegar och sälja lösnummer. Med hot om "nya uppgifter" och "nya publiceringar" försökte Expressen skydda sig själva genom att förmå mig att tala ut. Om vadå? Är jag anklagad för pedofili? För mord?

Thomas Mattson, jag kommer aldrig att förlåta dig dina beslut som har skrämt och stressat min fyraårige son och fått mig och min sambo att känna oss obekväma och stressade i vårt eget hem. INGEN är värd den behandling du utsatt oss för.

I Expressens senaste artikel insinuerar dom dessutom att jag skulle ha undanhållit mina chefer information om det urinprov som togs. Hela artikeln är i stort ett självförhärligande stycke där jag misstänkliggörs och min heder fullständigt krossas. Bara för att Expressen är så belåtna över att dom hade "rätt".

Men Expressen ljuger i detta fall. Så fort jag fått information har jag delgivit mina chefer denna information. Problemet var bara det att Expressen satt med sekretessbelagd information som jag själv inte hade fått ta del av. Hur har det då gått till?

Någon polis som har kunnat ge "detaljerade uppgifter" har helt enkelt ringt Expressen och sålt ut mig. Undrar just vem det kan ha varit? Och för hur mycket pengar? Detta är inte en spekulation. I det polisförhör som hölls i fredags erkände nämligen förhörande polis att det låg till på detta sätt. Jag önskar den polis som gjort detta en trevlig Thailands-semester med familjen i sommar. Eller sålde du ut mig för en sketen Finlands-kryssning?

Med andra ord så visste inte jag att mitt prov uppvisade någonting positivt förens jag skaffat mig en advokat och han lyckats få fram informationen. Detta var på torsdagen. Efter det informerade jag alla som behövde veta. Min advokat begärde samtidigt ut den polisrapport som ju givetvis borde finnas i ärendet. Det var mer än tråkigt att se att den polisrapporten var daterad och upprättad två dagar efter att Expressen publicerat sin första historia och således två dagar efter mitt pressmeddelande. Fyra dagar efter ingripandet. Jag kan inte för mitt liv få det till ett rättssäkert förfarande.

Dessutom ska man vara medveten om att de stickprovstester som uppvisar positivt för kokain har en extremt hög felprocent. Så hög så att polisen har varnats för att dra några slutsatser om skuld baserat på dessa test. Jag var således fortfarande övertygad om att jag skulle frias helt i detta.

Utöver Expressens "uppvaktning" så har jag blivit erbjuden att tala ut om just Expressens behandling av mig av stort sett all media. Man verkar också vara mycket sugna på att jag ska berätta en tårdrypande historia om mitt liv. Jag har aldrig varit en person som varit intresserad av att berätta om mitt liv, jag har haft viktigare saker att tala om. Ibland skrattar jag gott åt det erbjudande jag fick om att göra dokumentärfilmen "Vägen tillbaka" på SVT. Det erbjudandet kom samma dag som Expressen skrev att jag tagit ett urinprov.

Men det är inte så ofta jag skrattar just nu. Speciellt ledsen blev jag när SVT ringde mig på fredagen och meddelade att vi skulle "ta en paus". Jag har levererat och skapat några av SVTs största, bästa och mest framgångsrika program för barn under 12 års tid. Att ta "en paus" betyder att jag inte skulle få göra den planerade inspelningen av Wild Kids, den enda produktion jag är aktuell för. I det här läget uppfattas givetvis det som att få sparken. Jag upplyste dom om att det är just det som kommer stå i tidningarna. Jag blev förstås arg på att dom inte ens var beredda att vänta på ett utslag i en svensk
domstol. Jag trodde nämligen att jag var oskyldig tills jag var dömd. Är det inte så? SVT sitter dessutom med information som kan ge dom anledning att tro att jag faktiskt inte kommer bli dömd för det här. Så jag blev lite konfunderad av SVTs uttalande i pressen. I fredags skulle vi ta "en paus" och i tidningarna säger de plötsligt att jag får sparken om jag blir dömd. Hur är det?

Mitt uppdrag som styrelseledamot i BRIS tar slut i och med kongressen i slutet av maj. En ny styrelse tar då vid. Det är redan bestämt. Det är en fantastisk organisation som media borde skriva MYCKET mer om.

Slutligen innebär detta att jag just nu inte kommer kunna fungera som chefredaktör för älskade Kamratposten. Min trovärdighet i dagsläget är inte förenlig med det jobbet, dessutom behöver jag och min familj lugn och ro. Så jag överlämnar ansvaret tillfälligt till min redaktionschef och till den fantastisk redaktionen. Det är en ära att få jobba med journalister och medarbetare som varje dag lägger full kraft på att stärka, bygga och älska både läsare och de som figurerar i tidningen och på KPwebben. All annan media i Sverige har mycket att lära av mina anställda.

Jag ber om att få bli lämnad ifred från och med nu. Min advokat Peter Lindqvist kan svara på frågor av rent juridisk art. Jag kommer INTE kommentera detta utanför rättssystemet. Jag har fortfarande den rättigheten. Och som en man med en rejäl ryggrad sa till mig: "Det går inte att tvätta sig i trycksvärta".

Det var visst någon tidning som skrev att min karriär kan vara över. Jag förstår inte riktigt det. Jag har aldrig varit intresserad av att göra karriär. Mitt fokus, som de som känner mig vet, ligger någon helt annan stans.

Ola Lindholm

Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt