Att säga det som måste sägas, utan att blotta sig för den blocköverskridande politiska maffians torpeder i onödan. Han kunde alltför lätt ha framstått som den enfrågepolitiker de andra partierna envist vill framställa honom som.
Men det är uppenbart att anförandet var mycket väl genomtänkt och att detta inte var något spel för galleriet. Att det var ett genuint uttryck för hans politiska ståndpunkter framgår av att Åkesson vid replikskiftena lyckades behålla sakligheten och en förmåga att uttrycka sig balanserat och resonerande som saknar motstycke i nuvarande politiska laguppställning. Att de etablerade partiledarna en efter en med logiska kullerbyttor försvarar den havererade invandringspolitiken skärper bara denna bilden.
Just detta att Jimmie Åkesson så tydligt framstår som ett seriösare alternativ, det tror jag är ett av Sverigedemokraternas starkaste kort. Att de inte är som de andra, att de inte framstår som ännu en i raden av förljugna fullblodspolitiker som sålde sin själ samma dag de löste medlemskap i sitt ungdomsförbund. Det återstår bara att hoppas att riksdagsinträdet inte innebär just detta, att de blir som de andra, de som älskar makten mer än de älskar folket.
Det vore utan tvekan ett misstag att inte ha respekt för den gamla slitna devisen att makt korrumperar, att det är lättare att vara arg när man är hungrig. Det sista Sverige behöver är ytterligare ett mellanmjölksparti som är beredda att kompromissa med allt och alla bara för att kunna bevara myten om att Sverige aldrig har mått bättre.
Sverigedemokraterna har under två decennier kämpat i motvind, fasta i tron på att det Sverige som de styrande har skapat inte är det Sverige som folket egentligen vill ha och förtjänar. Att nationalism, tron på starka nationalstater, inte är något fult. Att det finns ett alternativ till den kulturella och sociala härdsmälta som är konsekvensen av EU-elitens fanatiska globaliseringspolitik. Att fortsätt konsekvent våga hävda detta ifrån riksdagens talarstol samt att vara en motpol till Moderaternas huvudlösa nyliberalism torde väl vara en av Sd:s huvuduppgifter nu när de blivit en del av etablissemanget.
Sverige, föregångslandet byggt på solidaritet och social rättvisa, som aldrig skulle bli som dom andra. Men som någonstans på vägen tappade visionen, tappade sitt fokus, och som genom ett socialt experimenterande utan motstycke i västvärlden kombinerat med ett ständigt ökande avstånd mellan folket och de styrande resulterat i ett samhälle i upplösning, med eskalerande kriminalitet, korruption och minskad samhörighet människor emellan. Genom dagens partiledardebatt ekar för första gången på mycket länge nu ett svagt hopp inom riksdagens väggar, svagt för att Sverigedemokraterna står ensamma, helt ensamma, men ändå ett hopp då de är en tydlig röst för alla de som de etablerade partierna har svikit, och de är utan tvekan betydligt fler än 5.7% av svenska befolkningen.
Om detta kommer att leda till egentlig förändring eller bara bli en historisk parantes à la Ny Demokrati beror utan tvekan på hur väl Sd lyckas med den balansakt man så briljant golvade sina politiska motståndare med idag. De är trots allt ett litet parti och skall de lyckas bryta upp den rådande politiska ordningen måste de leverera en knivskarp och bred vision för Sverige. Så Åkesson får nog vänja sig vid att prestera på samma höga nivå som idag.
AE
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
