LÄSARBIDRAG Peter Kadhammar är krönikör i Aftonbladet. Han skriver ibland lågmälda och tänkvärda krönikor, ofta utifrån reflektioner kring vad Jarl Kulle i Fanny och Alexander kallade "den lilla världen". Inte sällan är det fråga om reflektioner tillkomna i samband med ett cafébesök där människor passerar förbi och barnen leker i den invidliggande parken. Det är inget fel i detta utan kan tvivelsutan vara njutbar läsning.
I gårdagens krönika (fredagen den 17 december i nådens år 2010) har han dock höjt siktet och hamnat i vänsterns nya försvar för islaminspirerat våld och hans argument är att det individualistiska perspektivet är demokratins kärna också när det gäller brott.
Det är ju bra underligt, när vänstern till slut tvingades lämna omfamningen av det stalinistiska mördarsystemet – som knappast var vare sig demokratiskt eller individualistiskt – så hamnade man i sitt sökande efter en ny "raison d'être" i miljörörelsen, multikulturalismen och ett ivrigt omfamnade av islam. Vänstern har ju historiskt inte kramat om religioner utan får väl anses vara en merendels rent ateistisk "creed".
Nästan allt det vi kallar terrorism har skett och sker i ett kollektivs namn och på senare tid oftast i islams namn. Det är väl ett ovedersägligt faktum?
Kadhammar har rätt i att i en rättsstat bedöms brott utifrån den enskildes dåd, inget annat. Stockholmsbombaren skulle om han varit en galning kunna ha dömts – förutsatt att han överlevt – till framkallande av fara då det ju var uppenbart att många människor utsattes för dödlig fara. Vi kan som ett annat exempel ta den enskilde isolerade mannen eller kvinnan som till följd av psykisk tvångsföreställning eller annat tänder eld på ett stort hus där det bor hundratals människor som i och med dådet utsätts för dödlig fara.
Även om alla i huset hinner kasta sig ut ur huset är det naturligtvis ett synnerligen allvarligt brott och förövaren förtjänar ett hårt straff. Oavsett om dådet är förorsakat av psykisk sjukdom, hat mot samhället, en desperat personlig situation eller något annat är det ett individuellt brott och ingen skulle komma på att förmildra brottet på grund av att gärnings-mannen/kvinnan hade haft en svår uppväxt, att pappan var alkoholiserad och mamman med i Livets Ord eller något liknande.
Under senare tid har i stort sett alla terrordåd av det här slaget, som vänder sig mot en odefinierad oskyldig allmänhet, skett i Islams namn. Det finns inget specifikt hat mot de offer som drabbas eller riskerar att drabbas och förövarna är väl ganska klartänkta för att mäkta med planeringen och genomförandet. Då Islam snarast är en ideologi eller statsrättslig princip är dådet politiskt eller, om vi så vill religiöst motiverat. Den demokrati som Kadhammar hänvisar till är inget som Islam omfattas av, tvärtom.
Man anser att Guds lag gäller och den islamiska lagen (sharia) förespråkar krig (jihad) mot oss otrogna. En karikatyrteckning av islams profet är tillräckligt för att utlösa och motivera våldsdåd mot oskyldiga människor i allmänhet. Därför är en terrorbombning i en religions/ideologis namn ur demokratisk synvinkel så mycket värre än en sjuks eller dåres dåd. Terrorbrott är definitionsmässigt inte endast ett individuellt brott utan något mycket vidare och värre, särskilt ur demokratisk synvinkel.
Några synpunkter om den dåliga presentationen av en enligt Kadhammar "skäggig muslim" som sades vara ordförande i Islamiska Förbundet i ett inslag i Tv:s Aktuellt angående dådet som Kadhammar refererar till i sin krönika låter ju sunda för att inte säga snusförnuftiga.
Betydligt allvarligare är dock; Kadhammar har mage att göra sig lustig på bekostnad av vita Malmöbor, judar, romer, värmlänningar och Sune Mangs, i salig åminnelse. Det är ju ett hån mot dessa människor och grupper för att inte tala om vad det är gentemot alla de stockholmare och andra som utsattes för dödlig fara.
Uppenbarligen övergår detta synsätt Kadhammars horisont och därför är hans krönika så felplacerad och intellektuellt ointressant. Utifrån sitt snäva caféperspektiv har han uppenbarligen inte förmågan att skilja på stort och smått. Det kan jämföras med rödvinsvänstern som trygga satt på Paris caféer under 40-talet och envetet fortsatte att försvara Stalin och kommunismen.
Olof G.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
