SNÖMOS Maria-Pia Boëthius, författare, journalist och rabiat feminist, publicerade i onsdags en krönika om självmordsbombaren Taimour Abdulwahab i ETC. Med tanke på medias reaktioner trodde nog många att det inte kunde bli så mycket värre – men se det kunde det.
Det terrordåd som han utlovat i mejl och på andra sätt blev aldrig av, eller i varje fall bara riktat mot honom själv. Men det misslyckade – eller inställda – terrordådet blev ändå en otrolig "framgång". Det såg medierna till. Den fasa och skräck och oro som genomförda terrordåd som dödar oskyldiga brukar sprida kunde ordnas fram också i detta fall med hjälp av dödsmördarrubriker och spekulationer om vad som skulle kunna ha hänt. Värst var en av dessa "terrorexperter" som gör mediekarriär genom att säga vadhelst medierna vill höra, som fick toppa AB genom att säga "Det kunde ha blivit ett dussin döda." Någon annan förutspådde hundratals. En Säpoman sa att mannen med bomben "troligen" var på väg till Centralstationen i Stockholm och en åklagare sa inför kameror att han "troligen inte är ensam." Vi kan alltså fasa inför ett ohyggligt terrordåd som aldrig inträffat.
[...]
På 1990-talet kom författaren Don DeLillo ut med boken "Mao II" där "en frustrerad författare dras in i det politiska våldets explosiva skumrask. Bill Gray, som han heter, börjar alltmer förlora tron på litteraturens förmåga att forma och färga samtidens inre liv. Denna författarens funktion har övertagits av terroristen, som idag är den som bäst behärskar 'the language of getting noticed' – det enda språk vi i Väst förstår". Detta skrev DeLillo flera år före elfte september-attentatet. Tänk om han har rätt? Att vi i vår välmåga blivit så döva inför andras lidanden och orättvisorna i världen att bara illdåd, som överflyglar dem vi varje dag prackas på i teveserier eller böcker om brott, kan få oss att reagera?
[...]
Jag hoppas att den döde på Bryggargatan leder till att vi frågar oss varför han blev så fruktansvärt frustrerad, vad vårt sätt att leva och ose, i Sverige, i Europa, gör med våra medmänniskor; vår utestängning, arbetslösheten, rasismen, vårt deltagande i kriget i Afghanistan, vi som en gång hade den underbara idén om att vara och förbli neutrala.
Han har ju faktiskt inte dödat någon annan än sig själv. Han borde vara värd en mässa, som talar i en helt annan tonart än mediekoreografin.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
