LÄSARBIDRAG Det förefaller som om landets regering under Fredrik Reinfeldt har beträtt en bred ateistisk väg och där livsåskådningsfrågor inte får något utrymme trots dessa frågors fundamentala betydelse för civilisation, kultur och enskilda personers liv. Reinfeldt må försöka bortrationalisera religionen och Gud men i denna ambition kommer han inte att lyckas, ty verkligheten talar ett annat och tämligen tidlöst språk.
Reinfeldt synes vara ett så kallat politiskt djur – inte tyngd av några erfarenheter utanför politikens sfär – där modernt PR-arbete och räddhågsen politisk korrekthet är viktigare än omsorgen om vår kultur, människornas djupa behov, innersta önskningar och historiska rötter.
Genom partiets stora valframgångar har paradoxalt nog en oerhörd rädsla infunnit sig hos dess ledare och där dogmen är att; "inte runka båten", man vill helt enkelt konservera framgången. Men som vi alla vet måste cykeln vara i rörelse hela tiden för att vi inte skall tappa balansen.
Den så kallade arbetslinjen – som dominerar regeringens politiska gärning och retorik – är nog bra men vi har ännu inte sett eller ens haft möjlighet att se vad resultat och sluträkningen av denna linje är. Att kostnaden är stor råder det ingen tvekan om. Men slagordet att "alla som kan skall arbeta" är starkt och dessutom både säljande och förnuftigt. Det är en slags socialliberal variant av sovjeternas devis: "den som inte arbetar skall inte äta".
Nu förbättras den svenska konjunkturen och kommer förhoppningsvis att så göra även under 2011. Sysselsättningen ökar långsamt men arbetslösheten är fortsatt mycket hög, inte minst bland de unga. Det kommer att vara svårt – om ens möjligt – att även om ett år avgöra vad som var en rent konjunkturell ökning i sysselsättningen – och förhoppningsvis nedgång i arbetslösheten – och vad som kunde hänföras till arbetslinjen. Mot detta eventuella resultat skall ställas kostnaderna. Till detta kommer massinvandringen som knappast inom överskådlig tid kan påverka vare sig sysselsättning, arbetslöshet eller statsfinanser i positiv riktning.
Risken är uppenbar att Reinfeldt om ett år eller två kommer att stå där – om inte naken som kejsaren i sagan så ändock slarvigt klädd – undrande över vad som gått snett. Arbetslösheten är – trots fortsatt konjunkturförbättring och hyggliga statsfinanser – fortsatt mycket hög, invandringspolitiken har havererat totalt och går nu inte att dölja med ack så fagert politiskt korrekt tal. Integration visar sig då vara ett tomt politiskt korrekt begrepp. Malmö, Södertälje, Göteborg med flera orter brinner. Flera islaminspirerade attentat har genomförts medan några har avstyrts. Hatet och motsättningarna slår ut i full blom.
Polisen, migrationsverket och andra inblandade myndigheter är inte endast som nu frustrerade, utan desperata. Alla politiskt korrekta journalister har blivit mer eller mindre irrelevanta – ty inga lyssnar längre på dem – liksom alla myndighetspersoner, inklusive de högsta prelaterna, som stämt in i den politiska huvudfårans politiskt korrekta körsång.
Vad skall Reinfeldt och hans regering göra då? Som Stalin när tyskarna stod utanför Moskvas stadsmurar, plötsligt vädja till "svenskarna", kyrkan, vår kultur och våra nationella traditioner. Det hjälpte onekligen Stalin ty den ryska kristna kulturen är djup och hade inte kunnat utrotats trots kraftfulla försök av en repressiv och ateistisk regim. Vår kristendom är ungefär av samma datum som Rysslands, omkring 1000 år gammal.
Visst har vår levnadsstandard och våra sociala trygghetssystem bidragit till att många glömt Gud och kristendomen eller åtminstone låtit det religiösa sjunka längre in i det undermedvetna. Men liksom hos ryssarna tror jag att andligheten och "svenskheten" ligger och gror under ytan.
Hur sekulärt vårt samhälle än synes vara på ytan så söker de flesta människor svar på filosofiska och andliga frågor. Vilken är vår plats i universum, vad är meningen med livet, vad kan vi göra för att lindra våra själsliga plågor? Även de som hävdar en vetenskaplig och rationell syn ställer sig dessa frågor och de snuddar då vid Gud vare sig de vill det eller inte. Ty, som Voltaire sa;
Om Gud inte existerade hade vi varit tvungna att uppfinna honom ("Si Dieu n´existait pas, il faudrait l´inviter").
Dessa livsfrågor ställer sig naturligtvis inte endast de som lever i samhällen grundade på kristendomen utan alla; judar, muslimer, hinduer med flera.
Reinfeldt vill framstå som en modern "upplysningsman" –även om han vurmar för monarkin – men hans tafatta famlande angående Gud och religion inger endast förakt hos de rättrogna muhammedanerna och sannolikt så småningom besvikelse och alienation hos det svenska folket?
Den svenska kyrkan har på eget bevåg, liksom den polska adeln på sin tid, snart spelat ut sin institutionella roll och detta under applåder från en majoritet av våra broilerpolitiker. Vår kung måste enligt konstitutionen tillhöra den lutheranska kyrkan även om han sannolikt – med tillbörlig omsorg om monarkens finanser – är avgiftsbefriad? Vår statsminister däremot har checkat ut från kyrkan och förvandlat sig till en representant för den "upplysta" människan. Och inte lär detta båta vad gäller relationerna till muslimerna där Gud och religionen står över allt sekulärt.
Liksom under Solkungens, Ludvig XIV, dagar i Frankrike har de högsta prelaterna i Sverige anslutit sig till den politiskt korrekta, icke religiösa, huvudlinjen, nämligen att överge sin kyrkas grunduppdrag och församlingarna och kastat sin integritet helt över ända. De håller gärna sekulära och politiserade tal från predikstolen men har övergett fotfolket och kollegorna ute i församlingarna för att ansluta sig till det politiska etablissemanget i Stockholm, precis som de höga prelaterna i Frankrikes l`Ancien regime övergav de sina för att komma lite närmare hovet i Versaille. De franska prelaterna fick sedan äta upp detta då de brutalt förföljdes och slogs ned under revolutionen.
Politiskt tillrättalagda möten med "representanter" för muslimerna står betydligt högre på dagordningen än den svenska folkkyrkan. De svenska prelaterna tillåter utan några protester en utveckling inom kyrkan som närmast kan liknas vid en ren profanering. Därför får vi de biskopar och präster vi förtjänar och i enlighet med den uppenbara politiska huvudlinjen är det sotdöden som väntar. Liksom i Sovjetunionen har det politiska systemet naturligtvis medvetet bidragit till denna utveckling men det innebär ju inte att den kristna människan inte längre finns kvar. Kanske kan hon en dag lyfta fanan och leda en "revolution" även om absolut ingenting just nu talar för det.
Den kanske störste av alla upplysningsmännen var väl Voltaire. Han gjorde sig knappast känd som en vurmare för kyrkans män. Hans gode vän Denis Diderot, som var huvudredaktör för den stora franska encyklopedin (Dictionnaire raisonné des arts, des sciences, et des métiers) uttryckte att:
Frälsningen först skulle komma när den siste kungen hade strypts med den siste prästens tarmar!
Även om Voltaire säkert instämde i detta drastiska uttalande utgöt han sig veterligen en gång positivt om en påve, nämligen Benedictus XIV.
I sin pjäs "profeten Mahomet" från 1742 beskrev Voltaire Muhammed som en härsklysten bedragare. Dramat tillägnades påven vilket renderade Voltaire en utmärkelse av den helige fadern.
Ändock trodde Voltaire på den kristne Guden och i polemik med ateisten d´Holbach återgav han sina reflektioner över den stjärnbeströdda natthimlen och sade ungefär så här;
Man måste vara blind för att inte bli hänförd av synen, dum för att inte se skaparen och galen för att inte tillbedja honom!
Trots detta bevärdigades Voltaire inte med att bli begravd i vigd jord. Då han av den franska revolutionens män sågs som en stor tidig inspiratör – Voltaire dog ju redan (1778) – letades hans kvarlevor absurt nog upp och flyttades till Pantheon i Paris, allt på initiativ av den värste Jacobinen av dem alla, Robespierre.
Nu står vi inför kristenhetens mest glädjerika högtid. Kyrkokörer runt om i landet har övat på de gamla vackra julpsalmerna, prelaterna filar på sina predikningar, de kristnas kärntrupp ser fram mot kvällsmässan eller julottan. Vi firar Jesus födelse som var början på någonting nytt som varit mer betydelsefullt för vår kultur och vår identitet än någon annan händelse i vår kända historia.
Kärnan i Jesus budskap var kärlek, gemenskap och fredlig mission, inte erövring, krig, våld och förtryck. Det var en hållning som visat sig synnerligen livskraftig och som i hög grad gjort oss till vad vi är i dag. Låt oss som fortfarande bejakar denna kristna kultur ta ett krafttag för att motverka de destruktiva krafter som nu spritt sig som en pest i syfte att laka ur människorna deras tro på det goda som kristendomen och dess avkomma – den västerländska demokratiska kulturen – efter 2000 år av möda gett oss.
"En liten tid vi leva här med mycken möda och stort besvär" (Hej tomtegubbar)
En God och fröjdefull Jul önskar jag PI:s redaktion – och då främst Gustaf Janson – och tack för många positiva och en del kritiska kommentarer från PI:s läsare på mina inlägg under året.
Olof G.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
