René Stadtkewitz
FRIHETEN Den tyska befolkningens värsta mardröm, högst förståeligt, har alltsedan andra världskrigets slut varit att bli kallade nazister. En kollektiv skuldkänsla har medfört att tyskarna valt att tiga med knuten näve i fickan när landet har förändrats till oigenkännlighet i takt med att islam brett ut sig i landet, ofta finansierat av tyska skattepengar.
Men under hösten 2010 har något hänt i Tyskland. Kända och inflytelserika personer har äntligen – för sent menar många iakttagare – tagit bladet från munnen och börjat kritisera de problem som kommit i kölvattnet av den huvudlösa invandringen som fortgått under decennier.
För första gången sedan fiaskot med Schill-partiet i början av sekelskiftet finns nu ett trovärdigt, anti-nazistiskt, anti-rasistiskt, men islam- och integrationskritiskt riksomfattande parti som de tyska väljarna länge efterfrågat. Partiet Die Freiheit startades i så sent som i oktober 2010, men växer lavinartat i takt med att problemen med islamism inte längre mörkläggs av massmedia.
Bakgrund
Utan att överdriva så kan man peka ut två böcker som den utlösande faktorn till att tyska politiker nu öppet vågar diskutera de negativa effekterna av den islamisering av hela städer och statsdelar som spridit sig som en farsot över hela landet.
Det hela började när boken "Das Ende Der Gedult" (Slut På Tålamodet) publicerades postumt den 26 juli – en bok som skakade om det tyska samhället i grundvalarna. Författarinnan, den välkände kvinnlige domaren Kirsten Heisig från Berlin, hade bara några veckor tidigare, och under mystiska omständigheter, funnits hängd från ett träd i en skog utanför Berlin. Polisens utredning slog sent omsider fast att det rörde sig om ett självmord.
Kirsten Heisig var en högt profilerad domare i Berlin, där hon gjort sig känd för sin frispråkighet och sin häftiga kritik mot ledarskiktets bristande insikt om de verkliga förhållandena i Tyskland. Heisig beskrev i sin bok ett Tyskland med brutalt ungdomsvåld, invandrarungdomars fjärmande från kultur och utbildning, plundrande gäng där nästan samtliga härstammar från muslimska länder. Men när laglydiga skattebetalare, etniska tyskar som invandrare, protesterar mot utvecklingen blir de snabbt utpekade som rasister.
Bara några månader senare publicerade den tyske förre detta centralbanksledamoten Thilo Sarrazin sin starkt islamkritiska bestseller "Deutschland schafft sich ab" (Tyskland avskaffar sig självt). Thilos uttalande att ingen annan invandrargrupp än muslimer är så starkt förknippade med krav på välfärdsstaten och brottslighet väckte enorm uppståndelse inom makteliten.
Båda dessa böcker, högst på försäljningslistorna, har lett till att den politiskt korrekta fördämningen brustit, och nu medger alltfler politiker att Tyskland skött sin integrationspolitik uruselt under flera årtionden.
Kristina Schröder, kristdemokratisk familjeminister i Berlin, berättade i ett inslag på tyska public service TV-kanalen ARD om tyska barn och ungdomar som angrips enbart därför att de är tyskar. Hon har gett exempel på att hon själv kallats "tysk slampa" (Deutsche Schlampe) av ett invandrargäng som hon passerade på gatan.
I oktober sa Horst Seehofer, ledaren för CDU:s systerparti, Christlich-Soziale Union in Bayern, att integration av invandrare från avvikande kulturer som Turkiet och arabiska länder generellt är svårare och menade att det multikulturella experimentet är dödförklarat.
Några dagar senare konstaterade självaste Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, i ett tal att det mångkulturella samhället är ett fiasko. Hon sa vidare att tyskarna på 60-talet lurade sig själva då de trodde att de invandrare som kom till landet för att arbeta skulle åka tillbaka någon gång – och att byggandet av det mångkulturella samhället har fullständigt misslyckats.
På blott sex månader har ämnet muslimsk invandring gått från att vara tabu att diskutera till att stå högst på dagordningen!
.
René Stadtkewitz och Die Freiheit
Nästa namn som kommer låta tala om sig är René Stadtkewitz, som nu är i färd med att bygga upp ett landsomfattande parti, kallat Die Freiheit, med tydlig inspiration från Geert Wilders PPV. Till skillnad från de mer regionalt präglade småpartierna Pro Köln och Pro NRW, satsar Die Freiheit på att täcka hela Tyskland. Och framgången har inte låtit vänta på sig. Enligt Stadtkewits strömmar medlemmar till partiet i en oanad omfattning, och redan efter ett par månader har Die Freiheit lockat till sig en rad kända avhoppare från nästan samtliga politiskt etablerade partier.
René Stadtkewitz har sin bakgrund i Angela Merkels CDU, men blev utesluten ur partiet efter att ha bjudit in Geert Wilders att tala inför 500 gäster i Berlin. Dock beskyller inga tyska tidningar honom för att vara en rabiat rasist. Den strategin tycks vara förbehållet svensk tidningskultur. Han har tydligt förklarat att han inte har något emot muslimer i sig:
Jag har inget emot muslimer. Jag gör åtskillnad mellan muslimer, religionen islam och ideologin islam. Det är ideologin som är farlig.
De viktigaste hörnpelarna i Die Freiheits politiska agenda är introduktionen av den typ av direktdemokrati som återfinns i Schweiz, där befolkningen får möjlighet att folkomrösta i viktiga samhällsomvälvande frågor. Vidare lyfts skolfrågan fram, där partiet vill genomföra en enhetlig skolplan för hela Tyskland, och förbjuda religiösa friskolor.
Partiet vill också förändra det kostbara bidragssystemet Hartz IV, som kritiserats för att passivisera stora invandrargrupper. Denna reform skulle dessutom ge möjlighet att sänka skattetrycket i landet. Die Freiheit vill vidare temporärt frysa invandringen till Tyskland och anta en ny integrationspolicy, där fokus ska ligga på assimilering istället för som nu mångkultur.
Die Freiheits, i likhet med Pro-rörelsens, tydliga stöd till Israel har också väckt hat bland såväl de små men högljudda naziströrelser som fortfarande klamrar sig fast i den tyska underjorden, som bland de otaliga vänsterextremistiska sammanslutningar som anser att Hamas är svaret på västvärldens problem.
Die Freiheit diskuteras idag flitigt i alla tyska tidningar. Bara i tisdags skrevs det 18 artiklar om partiet i tysk massmedia, och till skillnad från Sverige är det blandade reaktioner. Vissa hyllar partiet och vissa hatar partiet, mycket beroende på journalistens och tidningens politiska hemvist.
Men att partiet kommer växa sig starkt och rita om den tyska politiska kartan är det inte någon som längre ifrågasätter.
I svenska tidningar är det naturligtvis tyst som i graven om denna tyska politiska utveckling. För hur skulle det se ut, anser Helin och kompani, om svenska invånare får veta att Sverigedemokraterna inte står ensamma i sin kritik mot islams utbredning på bekostnad av västerländska frihetsideal?
Är det också därför Julia Caesars utmärkta bok Världsmästarna med alla till buds stående medel tystas ner av etablissemanget?
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
