LÄSARBIDRAG Eftersom jag sedan länge givit upp hoppet om våra kvällstidningar och min enda kontakt med dessa består i att med avsmak vända blicken ifrån hyeniska och sensationslystna löpsedlar som korsar min väg, så hade Ann-Charlotte Marteus senaste utspel i Expressen passerat mig obemärkt.
Nu får jag istället nöjet att läsa om spektaklet i dag i K:s upplysande insändare i PI.
Luttrad till trots, kan jag bara inte tro att en av Sveriges största kvällstidningar skulle låta något så öppet anti-demokratiskt passera tryckpressarna. Men en stund senare, med sagda ledare i Expressen genomläst, kan jag bara med förskräckelse konstatera att mycket riktigt, där står det svart på vitt:
Spärra in de som inte delar den rådande politiska ideologin.
Det går en rysning genom kroppen, och likt ovan nämnda skribent vandrar tankarna snarare till forna öststater, än en modern västerländsk demokrati. Särskilt inte en som utnämnt sig själv till världens bästa sådan.
Men kanske var det aldrig demokrati föregångslandet Sverige var bäst på? Kanske var det istället ideologi vi var duktigast på? Västvärldens fönster ut mot socialismen.
Speciellt minns jag 1989, då innan Berlinmuren föll. Det pågick ett veritabelt OS i att upprätthålla illusionen om att allt aldrig varit bättre. Även den svenska vänstern stod med tindrande ögon och murslev i hand, redo att förstärka den fallande muren. Då liksom nu exploderade desperationen och hysterin, över att ens ideologi var hotad, i ett färgsprakande fyrverkeri av verklighetsflykt. Nej det är sannerligen inte lätt att täta sprickor i ett korthus.
Då var muren byggd av betong och stål. Nu är det en åsiktsmur som kastar sin skugga över Reinfeldts folk, armerad med den politiska korrekthetens järn. Nej, här finns inga vakter med k-pistar, redo att meja ner var och en som törs närma sig taggtråden. Likväl har vi Marteus & co, ivriga att svärta ner varje ideologins desertör med sin vassa penna.
Då delade muren de som fick leva i det socialistiska paradiset och de som var utlämnade åt det fascistiska väst. Idag delar den de som tror att de vill leva i den mångkulturella utopin och de som är utlämnade att göra det.
Herrarna Bildt och Billström må i smyg ha sina reservationer gällande förtjänsterna hos våra irakiska migranter, men att de sedan offentligt gör sig till åtlöje, i ett förtvivlat försök att tvätta bort olikhetstänkande stämpeln från deras skräddarsydda kostymer, pekar återigen fingret på den tredje statsmakten, som propagandamaskineri och fanbärare av den politiska korrektheten.
Det torde gränsa till logikens bristningsgräns att hävda att ett regelrätt åsiktsförtryck ej föreligger, då inte ens två ministrar i ett västeuropeiskt land kan öppet stå för sina uppfattningar. Vidare så hade utan tvekan etablissemangets reaktion på avslöjandet att deras lära inte oinskränkt delades av alla sektmedlemmar, passat bättre i kulturrevolutionens Kina än i Sverige 2011.
Varför skriver jag då detta? Om blott en enda människa som fått se sin åsiktsfrihet stampad på av Stockholmselitens stålskodda kängor, läser detta och fattar mod, är syftet mer än väl uppnått. Det kan vara svårt att se att det finns något bortom muren. Här där allt är grått, där åsiktsfrihet byts mot jobbskatteavdrag, där pressfrihet blir presselit som blir politik.
Det är förvisso helt ok att gilla olika som det så populärt heter, men det är ännu mer OK att tycka olika.
Winston Smith
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
