LÄSARBIDRAG Den som någon gång bevittnat en debatt om svensk invandrings och integrationspolitik, bör ganska så omgående kunna dra slutsatsen att detta är ett tämligen hopplöst företag. Så fort någon ifrågasätter den rådande politiken på dessa områden, så är vederbörande som bekant ute på fisketur, i de numera välkända grumliga vattnen. Debatterna präglas inte sällan av ren desinformation blandat med floskler och, ofta medvetna, missuppfattningar som får stå oemotsagda i debattprogrammens snabba replikskiften. I morgonsofforna sitter de redan frälsta och myser med varandra. Obekväma debattörer får stå ute i kylan.
Men vad är det då som gör det så svårt att diskutera? Och vad är det som i grunden skiljer de olika uppfattningarna åt? Att det finns ett motstånd mot att släppa fram krafter som ställer grupper av människor utanför samhället, är ju i grunden något positivt. Här finns tillräckligt med historiska exempel på hur det kan sluta.
Problemet tycks vara att denna insikten, som borde vara något man tar med sig in i en saklig diskussion om integrationspolitiken, istället bidrar till att stora delar av svenska folket överhuvudtaget inte vågar närma sig dessa frågor.
Då man i andra jämförbara länder kan urskilja en tendens att hörsamma det växande missnöjet med den förda invandringspolitiken, så verkar de Svenska makthavarna närmast obstinat fortsätta på den inslagna vägen.
Hur skall man annars tolka Erik Ullenhags senaste TV-framträdande (mån 17/1), där han bl.a obekymrat nedvärderar och missaktar våra nordiska grannländer till förmån för främmande och odemokratiska kulturer och stolt deklarerar att vi minsann inte skall bli som Danmark.
Då de flesta svenskar tveklöst känner mer gemenskap med Danmark än med de arab och afrikanska länder Ullenhag vidare tycker att vi skall lära oss mer om, kan man onekligen fråga sig vilka det är han representerar. Integrationsministerns egna historiekunskaper väcker för övrigt frågetecken då han sedan hävdar att Ramadan är en av Sveriges största högtider. Ett minst sagt bisarrt påstående, då vi under vår 1000-åriga historia aldrig har firat denna.
Då det när vi går in i 2011 fortfarande tycks råda status quo i den svenska invandrings och integrationspolitiken tror jag det är viktigt att från så brett håll som möjligt, på ett seriöst och sakligt sätt försöka klarlägga vad det faktiskt är många av oss tycker. Samt outtröttligt försöka punktera alla de myter och vrångbilder som hindrar att dessa frågor kan diskuteras på ett nyanserat sätt.
Kan även vara interessant att försöka belysa vilka det är som strävar att upprätthålla den nuvarande ordningen och vad har de för ideologiska bevekelsegrunder.
Uppenbart är att det finns en strömning (globaliseringsförespråkare, nyliberaler mm) som har fri rörlighet väldigt högt upp på agendan. Globala ekonomiska värden får här styra. Kulturella och folks nationella intressen får stå tillbaka. Karaktäriseras av en smått fanatisk hållning som resulterar i tunnelseende.
Andra är stöpta i den flumsocialistiska skolan som har varit dominerande i Sverige under många år. Socialistisk därför att den vill ta hand om hela världen. Flummig därför att den inte vill eller förmår inse konsekvenserna av sin ”godhet”.
Vidare har vi vänsterradikaler, anarkister m.fl som i någon slags allmän motvilja gentemot myndigheter och stater har sett en chans att få uppmärksamhet genom att, på sedvanligt våldsbejakande sätt, engagera sig i flyktingpolitiken.
Då dessa grupper ofta högljutt och med olika maktmonopol får sätta dagordningen och därmed lägga ett lock över vad vanliga medel-svenssons egentligen tycker, måste det nog ses som prioriterat att syna deras alltmer verklighetsfrämmande uppfattningar i sömmarna.
Vad är det då många av oss traditionella svenskar egentligen tycker, som är så hemskt att det måste sablas ner av en enig åsiktselit om någon skulle drista sig att yttra det?
Att den dominerande kulturen i Sverige även i fortsättningen skall vara den traditionellt svenska?
Denna idag uppenbarligen ytterst kontroversiella åsikt, är ju i själva verket bara vad som gällt i de flesta samhällen under alla tider. Dvs att det har funnits en helt naturlig drivkraft att bevara ett folks sammanhållning och traditioner. Att detta inte går ihop med en hur stor invandring som helst, har inget som helst med rasism eller främlingsfientlighet att göra, är snarare enkel matematik.
Det stora problemet är ju att storleken på immigrationen sedan decennier har bestämts av makteliten, för att sedan förseglas med det politiskt korrekta sigillet. När detta i själva verket är en viktig demokratisk fråga, som svenska folket måste få ta ställning till. Viktig därför att den är direkt samhällsformande.
Just i diskussionen om hur många invandrare Sverige skall ta emot blandar man ofta ihop korten. I samma ögonblick som någon yttrar åsikten att vi kraftigt borde minska eller i princip begränsa mottagandet till kvotflyktingar, så dyker det alltid upp ett antal sedan länge välintegrerade invandrare (gärna vänsterpartister) och tolkar det som att detta skulle innebära att de själva ej är önskvärda och aldrig skulle ha fått komma hit.
Denna ”logik” är ju dock ej någon sådan, för alla inser ju att hela världen inte kan komma till Sverige. Följdaktligen måste man dra gränsen någonstans. Detta innebär ju ej på något sätt att man betraktar de som redan är svenska medborgare och skötsamma som mindre värda. Men att medvetet eller omedvetet missuppfatta saker och känna sig kränkt, har dessvärre blivit ett effektivt sätt att tysta debatten.
Ytterligare en grogrund för missuppfattningar är vad integration egentligen handlar om. En vanlig vrångbild som gärna målas upp är att man vill omvända de som invandrar hit till våran kultur. I själva verket skall de naturligtvis vara lika stolta över sitt ursprung och aktsam om att bevara sina traditioner som svenskarna om sina. Detta förutsätter emellertid att de som tillåts flytta till Sverige delar de grundläggande demokratiska och samhälleliga normer som råder här. Hittills har något sådant urval som bekant ej gjorts, vilket har lett till att diskussionen huvudsakligen har tvingats fokusera på de negativa konsekvenser som har uppstått pga minst sagt bristande anpassning hos stora grupper.
Att det inte är en självklarhet att Sverige obegränsat skall agera hela världens samvete?
Inte heller detta är ju egentligen några konstigheter. För dom flesta av oss bryr ju oss faktiskt om våra egna barn mer än andras, våra grannar mer än några främlingar i en annan stad. Detta är helt naturligt och fullt mänskligt.
Likväl finns det med all säkerhet ett brett stöd hos svenska folket att hjälpa vår omvärld, då vi är ett förhållandevis rikt land. Men till vilket pris som helst? Med ständigt ökande brister i den egna välfärden, accelererad av en alltmer problematisk demografi, måste vi diskutera hur vi vill bruka resurserna. Även detta är ytterst en demokratisk fråga och inte något som skall lämnas åt ett fåtal att bestämma, eller vara en helig ko som ej får debatteras.
Hurvida invandringen är en ekonomisk belastning eller ej debatteras flitigt. Dock tycks man obekymrat kringå den kanske viktigaste punkten för hur detta förhållande utfaller. Nämligen urvalet av de som kommer hit.
Vilket leder oss in på ännu en öm punkt. Den kulturella relativismen som har fått vid spridning. Tanken att alla kulturer i någon diffus mening skulle vara lika. Men lika på vilket sätt? För det är knappast någon som påstår att alla kulturer/samhällen skulle vara lika produktiva, ha samma syn på demokrati och mänskliga rättigheter eller ha nått samma punkt i sin historiska utveckling.
I själva verket är det ju uppenbart att det kan både skilja sekler i var någonstans på utvecklingskurvan olika länder befinner sig, samt finnas fundamentala skillnader i ländernas historiska arv som omöjliggör en anpassning till det västerländska samhället.
Så de som argumenterar invandring av ekonomiska skäl, dvs arbetskraftinvandring, behöver åtminstonde ta bort den kulturella relativismens skygglappar. Såvida de ej vill hävda att det inte finns några som helst socio-ekonomiska skillnader för Sverige om det kommer hit en analfabet ifrån afghanistans bergtrakter eller en högutbildad indier.
I ett vidare perspektiv måste man också ställa frågan vad de framtida konsekvenserna av den radikalt ändrade befolkningssammansättningen i många Europeiska länder kan få.
Hela 1900-talet har präglats utav etniska konflikter, med sönderfall av stater och inbördeskrig som följd. En av kolonialismens ofta kritiserade effekter var dragandet av statsgränser utan hänsyn till etnisk och kulturell homogenitet.
Med detta som bakgrund torde det i Sverige och flertalet andra Europeiska länder, sedan decennier medvetna skapandet av parallell samhällen genom massiv immigration av människor, vars livsåskådning och lojalitet står i diametral motsats till våran egen, framstå som ett vågspel, med oöverskådliga och potentiellt ödesdigra konsekvenser som följd.
Att man sen tillåter den asociala och/eller kriminella svans, som följer på den i huvudsakligen ekonomiska migrationen, stanna och härja mer eller mindre fritt i landet, är ett missgrepp och svek mot medborgarna av sådana proportioner, att det borde väcka revolutionära känslor i även det beskedligaste av folk.
Winston Smith
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
