CHATT Idag kan man chatta med den SD-hatande Lisa Bjurwald på P3:s hemsida kl 14.00.
Ämnet är
Varför har islomofobin växt så mycket de senaste åren? Kan det som hände i Norge hända i Sverige? Hur pass utbredd är den högerextrema rörelsen?
Från chatten:
Erik: Hur mycket får man, enligt dig, kritisera Islam utan att gå över gränsen och vara islamofob?
Lisa Bjurwald: Jag beslutar inte vad folk får säga och tycka, förstås. Men gränsen går när man drar alla muslimer över en kam, eller när man exempelvis kallar religionen islam för en hatideologi och jämställer den med nazism.
Läs även vad hennes Expo-kollegor kokat ihop på SVD Brännpunkt
För att förstå drivkraften bakom intolerans får man inte stirra sig blind på hur de vill gå tillväga för att bli av med dem som intoleransen riktas mot. Tillvägagångssättet kan variera och är ofta slumpmässigt. Intolerans är nästan alltid kopplad till en känsla av äckel, avsky och inte sällan hat hos den intolerante. För denne är det självklart någon annans fel att han känner så. Bögar är ju äckliga och muslimer hotfulla och motbjudande i den intolerantes livsvärld.
Objektiva fakta är sällan till hjälp och visioner från till exempel politiker eller lärare om ett paradisliknande mångkulturellt samhälle får oftast motsatt effekt för den intolerante.
Den intolerante lever i en miljö där hans världsbild bekräftas och förstärks. Både i hemmet och socialt. Denna miljö är ofta, men inte alltid, präglad av psykosocial ohälsa. Chauvinistiska värderingar samsas med fobier mot muslimer och olika minoriteter. Inte sällan förekommer olika former av missbruk. Detta förstärks sedan av en närhet till våld. Både som ideologi men också i umgängesmiljön. Våldet kan finnas som en fysisk realitet och/eller som ett återkommande inslag i olika diskussionsforum och bloggar på nätet.
Och som alltid – INGA personangrepp!
”Islamofoberna” på PI skriver om och kritiserar följande:
- Könsapartheid exempelvis könsåtskiljande simlektioner, ingångar, lokaler och den nedvärderande synen på kvinnor och andra särkrav och eftergifter.
- Vägran att följa våra sociala koder och traditioner exempelvis nekande att skaka hand med kvinnor/män.
- Bärandet av slöjorna (moralpaniken) – som inte har något som helst stöd i Koranen, ändå åberopas religionsfriheten.
- Statligt bidragsfinansierade organisationer som inte drar sig för att bjuda in antisemitiska och demokratihatande radikala imamer.
- De radikala grupperingar och alla enskilda som vill att judar ska hängas, HBT-rörelsen ska dömas till döden, med mera.
- De som försöker skapa ett parallellsamhälle, en stat i staten, med no go zones för icke muslimer (ovanligt i Sverige men återfinns i många europiska städer).
- De som hänger sig åt rent politisk islam bl a kraven på sharia och de som är positivt inställda till det (en viss moderat riksdagsman samt en f d Centerpartist), där man gärna ser att vi alla skulle må bättre i ett kalifat. I den floran finner man även ambitionerna på att starta ett sunni-islamistiskt parti som vill ta sig in i riksdagen.
- De friskolor/koranskolor där unga indoktrineras att förkasta vårt sekulära samhälle.
- Av självklara skäl skriver vi även om de militanta jihadisterna och deras gärningar.
Ovanstående återfinns i hela väst. Detta är vi skyldiga till att skriva om, skyldiga till att kritisera – en högst befogad kritik. Men det gör oss inte medlöpare till en massmördares horribla dåd.
Redaktionen
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
