INSÄNDARE Det torde vara få politiskt medvetna immigranter som i det
nya landet haft som främsta avsikt att låta sina barn växa upp med mänskliga rättigheter och få möjligheter till en bra skola. De akademiskt utbildade andra generationens invandrare som är med och ritar upp riktlinjerna i invandrardebatten glömmer lättvindigt bort att flertalet immigranter, till skillnad från dem själva, inte tillhört en akademisk medelklass i sina hemländer. Flertalet är lågutbildade och är snarare överväldigade av möjligheten till konsumtion i ett kapitalistiskt samhälle än att tänka på integrering.
Få känner jag också bland första generationens arbetarklassinvandrare från södra regionerna i Europa som under femtio och sextiotalen tog ett medvetet ansvar att socialt finna sig till rätta i Sverige. Bygget av sommarbostad i det forna hemlandet och köp av senaste elektronik och bilar gick före anammandet av den svenska kulturen, det svenska språket och de egna barnens integrering i Sverige. Utifrån familjestrukturer som var sydeuropeiskt patriarkaliska till sin karaktär, och som utgick från den försörjande mannen som allvetande och bestämmande, var ambitionen i flertalet fall snarare att arbeta hårt, för att under sommarmånaderna i det forna landets hemby kunna glida in i en statusbil och parkera bredvid ett skrytbygge till hus, än att lägga energi på att integrera sig i Sverige.
Samtidigt har det varit politisk kutym i Sverige att sedan andra världskrigets slut skuldbelägga den inhemska befolkningen och de egna företagen för rasism eller strukturell rasism när integrationsproblem utkristalliserat sig. Idag kommer denna, i mitt tycke ibland mycket orättvisa kritik, från samtliga etablerade politiska partier. Sällan att dessa också försöker finna förklaringar till integrationsproblemen hos invandrare med nämnda patriarkaliska strukturer. Man har heller inte officiellt öppet reflekterat över den första invandrargenerationens svek mot samhällsgemenskapen med etniska svenskar, mot den svenska staten, mot de egna barnen och den gemensamma framtiden.
Det har alltid hetat från politiskt håll att integrationssvårigheterna i huvudsak berott på den svenska etniska befolkningens främlingsfientlighet. Detta har verkligen inte varit min erfarenhet som invandrarbarn i Sverige. Arbetarfamiljen Johansson lärde mig sjunga Evert Taube, laga Janssons Frestelse, baka kanelbullar och läsa Astrid Lindgren. I skolan fick jag samtidigt klart för mig att aga var straffbart. Den enda etablerade politikern på nationell nivå som något mer nyanserat försökt, att utifrån ett kulturellt perspektiv förklara några av orsakerna till den svenska integrationsproblematiken, var den invandrade folkpartistiske politikern Mauricio Rojas, som av övriga svenska politiker jagades ur landet.
Faktum är att till skillnad från de i minoritet intellektuella och akademiskt utbildade invandrare som kommit till Sverige, så vände många av första generationens arbetarklassinvandrare samhällsgemenskapen med svenskar och därmed även med de egna skolbarnen tidigt ryggen. Dessa utvecklade inte en social samvaro med landets ursprungsbefolkning, mycket p.g.a revanschlusta mot den bittra erfarenheten av riktig fattigdom. Istället jobbade de halvt ihjäl sig för den korta skrytsemestern i hemlandet . Och när den etniska medelklassen och de integrerade invandrarna, i takt med att flyktinginvandringen ökade övergav förorten, stod den svenska arbetarklassen och många mindre integrerade invandrare ensamma kvar med den misslyckade integrationens sociala konsekvenser. Detta är en delvis förklaring till den själsliga förslumning som följt mig genom min uppväxt i förorter söder om Stockholm.
Hundratusentals nysvenskar som inte med hjärtat bryr sig om de förorter de bor i, delvis förblindade av rädsla inför en kultur de inte får hjälp att förstå, delvis förvirrade av bristen på ledning och krav att acceptera den värdegrund som man i Sverige sedan generationer kämpat för. För man kan ju inte kalla förorter där staten satsat miljontals kronor för slumområden. Bostäder, skolor och idrottsanläggningar håller en klass som i andra länder bara återfinns i privata bostadsområden för övre medelklassen. Det enda som överträffar miljontals satsade och missriktade kronor på en lyckad integrering är antalet parabolantenner till hemlandets Tv-sändningar. Detta är ett svek, inte bara mot Sverige och dess kultur utan också mot invandrarna och deras framtid i Sverige.
Våra politikers rädsla för att bli tolkade som främlingsfientliga har indirekt uppmuntrat utnyttjandet av det svenska välfärdssamhället av främst de invandrade fäderna, och då inte för att befria familjemedlemmarna från mansdominansens bojor utan för att tvärtom bibehålla kontroll och förtryck över sina familjer. Med denna mentalitet har de invandrade kvinnornas frigörelseprocess fått stryka på foten för att besöka hemlandet och tillsammans med barnen strutta omkring i koppel efter sina stolta män och fäder som likt färgglada påfåglar för vänner och släktingar vill visa hur väl man som familjeförsörjare lyckats i utlandet. I detta syfte förvandlades t ex många av min generations invandrarmödrar till passiva och själsligt döda samhällsmedlemmar, utan körkort, vilja och lust att integrera sig. De fick det svårare att se den svenska arbetsmarknaden som något naturligt att beträda. Bostaden i hemlandet skulle omskötas och förgyllas inför den dagen, då man någon gång i en avlägsen framtid skulle flytta tillbaka. Givetvis präglades även vi invandrarbarn av denna orealiserbara framtidsvision.
Det står många tomma hus och samlar damm idag och för de flesta blev det inte annat än ett livslångt dagdrömmeri. Dessa kommer att dö mellan två världar krampaktigt hållande i sina parabolantenner. Oavsett om man på sextiotalet var arbetarinvandrare från Spanien, Italien eller Grekland eller om man idag är fattig flykting från Somalia, Afghanistan eller Irak har också det naturliga varit att i skuggan av konsumtionsiver och av ren bekvämlighet förstärka ett medhavt odemokratiskt kulturarv med ibland medeltida inslag. Om denna prioritering gjordes av många arbetskraftsinvandrare på sextiotalet pga. bristande okunskap och upplysning från olika integrationsmyndigheter, görs den idag av flyktingimmigranterna på indirekt uppmuntran av dagens politiker och media som skräckslagna för att bli stämplade som främlingsfientliga vägrar att öppna ögonen och därmed bidrar till att dagens flyktingar från början omedvetet och oupplysta tar avstånd från det som borde vara det primära: att med sina barn integrera sig i det demokratiska västerländska land och den västerländska kultur man valt att leva i.
Att kräva av ursprungsbefolkningen, som sedan femtiotalet tagit emot invandrare, att inte vara kulturnostalgiska, måste av denna upplevas som frustrerande orättvist. Att människor lämnat sitt land betyder inte att de ska uppmuntras att kräva av ursprungsbefolkningen, att den inte bara ska avstå från sitt kulturarv, utan också anamma en ny som slarvigt opererats ihop till ett Frankensteins monster, kallat multikultur. Det är ingen bra början på en framtida samhällsgemenskap, såvida inte denna samhällsgemenskap bara ska innefatta den närmsta intellektuella privilegierade vänskapskretsen, som utifrån en utopisk syn på mångkultur vill omkullkasta en redan etablerad och av majoriteten svenska invånare älskad kultur. Både av invandrade och etniska svenskar. Kanske ska vi börja i den andra änden och syna mer kritiskt vad det var våra invandrade föräldrar från arbetarklassen tog med sig hit till Sverige? Vad var det som mötte den etniske svensken då? Och vad är det som möter svenskar och de integrerade invandrarna idag?
Den lågutbildade och oupplysta invandringen, oavsett modern tidsepok, tar i många fall med sig, och i varierande grad, ett kulturarv som präglas av en stark patriarkalisk struktur vars främsta kännemärke är kvinnans underordnade roll i familjen. Men där finns också ett i varierande grad präglat förakt mot judar, homosexuella, och västerländska kulturyttringar. M a o allt det som ses som ett hot mot den inskränkta värld som har sitt ursprung i forna religiösa diktaturstater och vars mest extrema uttryck slår oss i ansiktet varje dag vi tar del av den dagliga nyhetsrapporteringen.
Den demokratiska styrka som den svenska kulturen och den svenska inhemska politiken kännetecknas av, där kvinnans oberoende roll, respekten för barns integritet, och respekten för fauna och natur är dess främsta kännemärken, har sedan 60-talet bekämpats och dessvärre också hånats av många invandrarföräldrar då deras hemkommande barn tagit med sig dessa svenska kulturuttryck från skola och från umgänge med svenska skolkamrater. Med svenska kulturuttryck menar jag också det öppna motståndet mot barnaga, flickors framträdande roll i barnlitteraturen, kvinnans krav på utökad jämlikhet, och respekten för en annan sexuell läggning än den heterosexuella.
I många socialt utsatta bostadsområden i Sverige idag försvagas dessa svenska och globalt erkända kulturyttringar och blir nu en kraftlös motvikt mot en växande förortskultur som har sitt ursprung i underutvecklade diktatursamhällen. Istället förstärks begränsningen av de invandrade familjemedlemmarnas rörelsefrihet mentalt och fysiskt av de invandrade fäderna som ofta upplever sina fruars och barns nyvunna frihet som ett hot mot hemmets mansdominans. Detta skapar inga förutsättningar för en samhällsgemenskap mellan en svensk etnisk befolkning, grundad på en jämlik och platt organisatoriskt struktur, och en mångkultur med starka patriarkala och hierarkiska inslag.
Det är oftast ett immigrerat samhällsproblematiskt kulturarv som ligger bakom integrationsproblemen och det är främst där insatserna för en framtida samhällsgemenskap ska sättas in. Detta självfallet utifrån det svenska kulturarvet och de samhällsvärderingar som bottnar i den svensk-politiska traditionen. Synen att en värdegrundskultur som den svenska, grundad på demokratiska västerländska grundprinciper, ska ge vika för en diffus mångkultur med rötter i diktaturkulturer och i olika religiösa samfund är minst sagt oroväckande.
Det märkliga är att de som okritiskt ser den odefinierade mångkulturen som en bärande och berikande framtid, är samma människor som i de flesta fall åt sig själva och sina barn väljer bosättning och skolgång i svenskt-etniska områden. Fråga våra politiker, våra intellektuella och våra journalister var de bor och var deras barn går i skolan. Det är också samma intellektuella och välmående medelklass, svenskar som invandrare, som lyckas med konststycket att med en stor portion självgodhet anklaga både etniska svenskar och invandrare, som vågar ifrågasätta några av mångkulturens sociala konsekvenser, för bakåtstävare eller rasister. Dessa mindre bemedlade "rasister" bor i de områden som den svenska medelklassen själva har haft råd att överge. Men vem bryr sig, då det till största del är mindre förmedlade svenskar och invandrare som drabbas av dessa beskyllningar? Därför får t ex Gudrun Schyman medial uppmärksamhet för att hon bränner upp 100 000 kronor för att belysa sina svenska medelklassvänninors "låga" löner, och ingen medial uppmärksamhet för att hon inte använder pengarna till att stödja integrationen av sina systrar som i våra förorter sitter fast i det av feminismen så förhatliga patriarkaliska järngreppet.
Rasistbeskyllningar från politiskt, medialt och intellektuellt håll har beklagligt nog lett till att det blivit liktydigt med politiskt självmord att lyfta fram den svenska kulturens fördelar på en mängd värdegrundsmässiga områden. En svensk värdegrund som fler invandrare och flyktingar positivt skulle präglas av om denna i olika integrationssammanhang vågades accentueras mer. Om inte vår agendasättande medelklass inom de politiska och mediala arenorna slutar att tänka på sitt eget rykte och öppnar ögonen, kan vi framöver räkna med mångfald fler SD politiker i riksdagen. Och många av dessa med invandrarbakgrund.
Jellian, Stockholm
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
