OPINION Det är på sin plats att på PI uppmärksamma kulturyttringar som inte får se dagens ljus i vårt land på grund av en extrem sensitivitet från vår lättkränkta, stackars, oförstådda invandrarbefolkning tillhörande den enda sanna tron, islam.
Ingen av dem tycks ha förstått att en parlamentarisk demokrati med yttrandefrihet aldrig kan garantera att man härefter är skyddad mot 1. Kränkningar; 2. Känslor av skam; 3. Skräck för vad allah ska straffa dem med; 4. Hänsynslöshet från den inhemska, mestadels kristna, agnostiska eller ateistiska befolkningen; 5. Att de islamska troende får ta skeden i vacker hand och bara acceptera detta; 6. Annars betalar Migrationsverket säkert resan tillbaka till det underbara land man kommer ifrån och där man ändå snart avser bygga byns finaste hus med bidragspengar från oss svenska skattebetalare.
Björn Ulvaeus hade på Newsmill i april ett tankeväckande inslag där han konstaterar att
Sverige har infört inofficiellt hädelseförbud när det gäller islam.
Ulvaeus tar dels upp kulturinstitutioners makalösa flathet inför den minsta lilla prutt-protest som visar sig på någon sajt där trogna islamer ifrågasätter en feministisk Street Dance – ”Celebration of Womanhood” på Kulturhuset i Stockholm. Jodå; de rättrogna hade den i vårt mesiga land acceptabla ursäkten att gnäll-gnäll-gnälla-i-kvadrat: O ve, O fasa: man hade använt en tonsatt sura, d.v.s. en vers i koranen att dansa till. Aja-baja, sånt går inte för sig, allah-i himlen-kommer-straffa…..
Men, egentligen handlade det sannolikt om det mest fruktansvärda: att kvinnor rörde sig – kanske utan tillstånd och kunde ses av män som inte var hennes man, far, son, bror, brorson, farbror etc: HARAAAM!
Ulvaeus påminner om en annan kulturskandal från Deutsche Oper i Berlin där man 2006 förberedde en föreställning av Mozarts opera ”Idomeneo, re di Creta” – en av Mozarts operor som funnits på repertoaren jorden runt sedan länge. I en akt stapplar kung Idomeneo upp på scen bärande en säck i vilken finns de halshuggna huvudena av Neptunus, Jesus, Buddha och Muhammed. Själva scenen skulle symbolisera folkens befrielse från gudar, idoler, avgudar. Vad tror ni hände?
Naturligtvis mottog Deutsche Oper bombnings- och dödshot. Man lade sig platt inför det lågintensiva jihad och den i Europa nya terroristvåg där islamister har mage att ifrågasätta, hota, förstöra Västerlandets kultur med brutala våldsmedel.
Det är också så islamisterna har gjort de senaste 1400 åren: bränt bibliotek och arkiv, halshuggit, torterat och tvångskonverterat alla som inte passar in i deras enda sanna religion. Jämför hur talibanerna slog sönder de före muhammeds tid konstruerade Buddhastatyerna i Bamiyan 2001.
Hur länge tror ni att resterna av den Faraoniska tiden i Egypten kommer att finnas kvar till eftervärlden att bese om exempelvis det muslimska brödraskapet kommer till makten vid kommande val? Ska Tutankamons gravguld omsmältas till en gulddildo till någon pervers VIP-imam för att han ska orka med alla fruarna?
Ulvaeus tar upp ytterligare en allvarlig företeelse: det makalöst ryggradlösa vis som representanterna för den Svenska Kyrkan hela tiden viker sig för sin muslimska kollega, eller för den delen våldsvänstern och PK-Sverige. Minns biskopen i Slottskyrkan före Riksdagens högtidliga öppnande i september 2010.
Det är tydligen skillnad på folk och folk. För den ene bugar man ursäktande och skrapar på foten medan man nonchalerar den andre. Imamen vinner över prästen varje gång.
[...]
Är det konstigt om man blir kränkt när ens företrädare i Svenska Kyrkan viker sig hela tiden och så uppenbart intar en underdånig ställning inför sin muslimska kollega.
Nej det är inte konstigt alls, världen är i allvarlig förändring och inte till det bättre. Det lågintensiva jihad vi just nu upplever medför ”en smygande censur som är vidrig” enligt Ulvaeus.
I ett samhälle som vårt borde den inte ha någon plats. Den förgiftar sakta och lömskt samhällsklimatet utan att vi märker att det sker, den förorenar livsluften för demokratin. Varje gång vi säger till oss själva: ”Ja, men det är väl inte så farligt. Vi undviker ju i alla fall bråk”. Varje gång vi säger det tar självcensuren ett pyttesteg in i våra huvuden och så småningom märker vi inte att den har flyttat in och bor där.
Det är så sant som det är sagt. Och det är ett levande, vitalt, resursstarkt hot som Sverige står inför. Inte minst emedan våra styrande politiker låtsas som de inte begriper någonting utan bara kallar ifrågasättare för glåpord medan vi i verkligheten är vårt lands kultur och traditioner största försvarare.
Madame du Nord
Tips: läs min krönika ”En reflektion över Midsommarafton” från den 24 juni!
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
